Igår var en av de tyngre dagarna igen, jag var till Kalix och hämtade Emils aska. Ilade iväg till Kalix innan arbetspasset och hade inte tid att gräva ner mig totalt, ganska skönt på ett sätt men visst var jag ledsen och visst gjorde det ont hjärtat.

Samtalet (att askan fanns att hämta) kom på torsdag, mitt under pågående arbetspass. Visste på en gång vad det gällde när mobilen ringde. Tajmde så jag kunde gå ut i postrummet och hämta paket samtidigt som jag svarade. Resten av den arbetsdagen måste jag ha gått omkring i dvala, för jag har inget minne av den återstående tiden av passet.

Nu väntar jag bara på att det ska bli barmark. För en sak är säker, min Emil ska inte hållas instängd och fångad i någon papperslåda. Han älskade sin frihet och att springa lös på ängarna var hans största lycka. Så det är där, på ängarna han ska få sin sista vila, det har jag alltid vetat.

Renoveringen då? Jo då, nu har motgångarna hittat till Keräs. Takskivorna var missbildade och gick inte att spika upp. Takläggaren var på plats och kunde inget göra, men betalt vill han så klart ändå ha.

Fönstren är på väg, men min gissning är att de inte blivit beställda förrän vi var och frågade var de höll hus.

Taket i sovrummet är klart och bastun är uppreglad. Mina fina nya innerdörrar är hemma men inte monterade ännu. Tapetserarna har påbörjat sitt spackelarbete och eventuellt läggs mattan in nästa vecka. Har faktiskt inte så mycket mer beslut att fatta, mer än kanske kökskaklet och badrumsinredning och ... och... Nä, det tar aldrig slut.

Inget är bestämt och inget är klart, men kanske, kanske jag har hittat min valp. En liten kille som finns i Örebro, med leverans lagom tills vi kommit i ordning hemma.