Idag bjuder jag på mig själv med ett högst personligt inlägg, direkt från hjärtat.

Drabbades plötsligt av en släng dåligt samvete eller kanske är det ångest. Betalade nyss in handpenning på en valp, en underbart söt liten sak från en jättetrevlig uppfödare. Men någonstans inom mig känns det som jag sviker min Emil. Jag har ännu inte på långa vägar sörjt klart honom och det finns ingen valp i världen som kan ersätta honom.

Funderar på hur enkelt det skulle vara med "bara" Fanny men samtidigt är jag inte riktigt beredd att lägga spårintresset på hyllan. Fanny är go, mysig och lättlärd men något riktigt spårintresse har hon inte och lydnad, njaa det är mest ett nödvändigt ont.

Emil älskade sina lydnadspass på brukshundsklubben. Stolt, stolt var han när han gjorde rätt, matte och hund stålade ikapp. Varför tränade jag inte mer, varför lät jag inte honom springa lös oftare, varför, varför……

Åh min älskade lilla Emil vad jag saknar dig, när ska det sluta göra så fruktansvärt ont?

Hästar som varit med länge och kan sina saker brukar man kalla för läromästare och jag får nog säga samma sak om Emil. Under våra 4 år och tre månader tillsammans (en alltför kort tid) har jag lärt mig något ofantligt och jag vet att jag kommer göra saker och ting annorlunda nästa gång.

Kanske, kanske borde jag vänta med ny hund. Men samtidigt vill jag att Fanny ska få glädjen av en ny vän, innan hon blir för gammal och jag tror någonstans att jag kanske också behöver något nytt för att kunna komma vidare.

Så var faktiskt fallet med Fanny. Efter att ha satt bort min Chihuahua Molly, blev livet alltför tungt utan vovve och in i mitt liv kom Fanny, som en virvelvind. En vildare valp kan inte ha existerat på denna jord, mitt lilla yrväder.

Hur som helst, rätt eller fel, om allt går som det ska så kommer Glada jyckens Alfons att bli Keräsjokibo den 9 maj.