Affe är en annorlunda liten pys och inte alls vad jag är van vid.

Han är extremt gosig (lugn) tar man upp honom i famnen blir han som en deg, lös och avslappnad. Jag är van vid bit och sprattel ”släpp ner mig” beteenden.

Var hos svärföräldrarna och käkade, satt ute pga hettan. Affe var med och strosade omkring på gräsmattan, sa inte ett pip och var inte det minsta orolig.

Obekanta människor som hukar sig ner och bjuder in honom kommer han gladeligen och hälsar på, lägger sig även i famnen hos ”okända”

Verkar självständig och inte alls ”matte hallå var är du? Hjälp! inte lämna mig ensam på gården” istället kan han traska iväg åt motsatt håll, helt obekymrad. Här har matte definitivt något att arbeta på, att göra sig intressant och rolig. Det är definitivt dags för Kontakt kontraktet av Eva Bodfäldt. Har dessutom fått låna tillhörande CD av en vän, ska kika på den idag.

Han verkar på något sätt inte riktigt förstå att man kan busa med människor också, inte bara med vovvar. Har exempelvis provat att inbjuda till lek och springa iväg åt motsatt riktning men bara med resultatet att han stod och tittade på mig som ett fån och undrade antagligen vad jag pysslade med.

Att jaga leksak eller föremål som jag drar går ”hem” Leker även bra på egen hand och med Fanny så klart.

Han är även relativt obekymrad när han blir lämnad ensam (med Fanny som sällskap) Nu är han naturligtvis inte lämnad ensam på riktigt, mer än att jag går till andra delen av huset och stänger dörren i mellan eller som imorse när jag gick till brevlådan. Han följer med till dörren men när jag kommer tillbaka efter någon minut är han borta och pysslar med annat. Blir säkert lite annorlunda när jag tar med mig Fanny. Ska börja smygträna det genom att ta ut dem på gården en och en i taget.

Åskträning har vi minsann fått var eviga dag, den biten kan jag nog snart skippa på min införskaffade oljuds-cd. Nu har det visserligen inte varit speciellt kraftig åska, mest muller men han har inte reagerat nämnvärt. Tackar min lyckliga stjärna att Fanny är lugn som en filbunke när det åskar. Värre är det med matte, jag avskyr åska men försöker för vovvarnas skull ta det coolt och andas djupt och långsamt. För att få lite bakgrundsljud när det åskade som värst härom natten slog jag igång min bärbara dator och letade fram lite lagrad musik. Det enda jag hittade var min träningsmusik och hur avslappnade var det att ligga och försöka ta det lugnt till rytmen av värsta dunka dunkat. Allt jag såg framför mig var ju Nautilus maskiner, maskiner som jag inte kunnat vara och hälsa på under säkert två månader och ännu lär det tyvärr dröja.

Vem är du?  

Affe har under helgen fått träffa Bella, vår jämte på lite över året. Bella fick vara kopplad pga adhd/damp varning, hon vill väl men blir så våldsam och ivrig. Mötet gick strålande och jag skrattade så tårarna rann medan jag försökte föreviga ögonblicket med kameran. Tycke uppstod och det behöver man bara kika på bilderna för att förstå. För en ovan kan det säkert se lite ”otäckt” ut men jag lovar, det är bara lek och bus, jag har sett det tidigare mellan Fanny och Tito, så jag vet. Bildbevis från detta möte finns i fotoalbumet som du hittar HÄR

Nu när spänningarna för jämtarna släppt, studsar Affe själv iväg till deras hagar och sticker in sin lilla skalle genom gallret. Detta gillar inte matte eftersom det nästan blir som en giljotin.  

Premiär i hundhagen 

Gårdagen ägnade jag åt att städa och Affe-anpassa ”terrier” hundgården. Vill aldrig lämna dem själva där men är praktiskt när man själv är hemma och donar på både ute och inne.

Undrar om man kan..... 

bita sig ut...........

Just nu pågår halsbandsträning. Oj! Så det kliar.

Jaha, så blidde Affe roman igen..

Framöver får ni härda ut med att bloggen kommer att bestå av Affe bilder och Affe redovisningar   

Just nu går vardagen ut på att lära känna den lilla krabaten och se vad han går för. Jag försöker ha en daglig rutin med att borsta, pilla på tassar och tänder samt naturligtvis föra lite oljud.

Det mesta i ljudväg verkar vara farligt första gången. Inte så att han springer iväg och gömmer sig utan mer att han stannar upp, tar en paus i det han pysslar med, tittar, för att sedan återgå. Men att tex gå på presenningar och annat prassligt (som Fanny undviker i det yttersta) bekommer honom inte ett dugg.

Igår kom mitt snart 2 åriga gudbarn på besök med sina föräldrar. Vad jag vet så var det Affes första möte med barn.

Till en början var han lite avvaktande och undvikande men det gick bättre och bättre hela tiden. Hon fick klappa och ta på honom utan problem. Deras hem står öppet för oss så vi kan upprätt hålla kontakten mellan Affe, barn och katt.  Bra träning för Affe och så trevligt för matte att få träffas, dricka kaffe och surra lite   

Idag har vi varit till veterinären. Jepp, bekymren har redan inletts   Fast fullt så allvarligt är det inte. Han luktar lite skunk ur ena örat och kliar sig en del plus att han verkar ha ont i lilla rumpan. Så mycket klokare blev vi dessvärre inte av besöket. MEN ur hanteringssynpunkt var det helt perfekt. Ett veterinärbesök som inte var alltför obehagligt men som ändå innebar kläm och känn av okänd människa, nya ljud och nya lukter samt bilåkning. Bilåkning (transportbur i framsätet)  som föresten i dags läget vållar noll problem.

Fick med mig öronrengörning och order om psylliumfrön i maten en tid framöver. Samma frön som Emil blev ordinerad så de finns hemma redan.

Hur går det med Fanny då? Jo då, alldeles utmärkt     Hon ser ut som en raggig getabock bredvid Affe men så roligt hon har, det syns så tydligt de busar. Det är inte så mycket jaga-spinga lek, tack och lov utan nästan uteslutande med munnen, i korgen. Affe ligger i och för sig mest utanför korgen eftersom han trillar ur konstant   Men är lika fort tillbaka igen, likt en gummiboll.

Igår skedde ett efterlängtat ögonblick (från mattes sida) Fanny och Affe sov i samma korg, så gulligt och mysigt. Och just i skrivande stund ligger de båda två på golvet i samma solfläck, en "Fanny specialitet" Han lär sig av henne, på gott och ont.

Visste ni förresten att vi igår hade lika varmt i Haparanda som på Kanarieöarna? Närmare bestämt Las Palmas. Surt för dem som betalt många tusenlappar för att åka till värmen när det räcker att besöka Ikea-land   

Må gott.

 Mys i samma korg

    Affe klättermus

  Var är vovven..

Tugga ben, varför göra det lätt..

En riktig linslus :) 

Två solkatter  

Första nätterna sov Affe i sin lilla väska som jag ställde i sängen. Det var han trygg och nöjd med ända tills jag en natt vaknade av att han flåsade och var stekhet. En liten väska, inredd med fleecefiltar och omgiven av duntäcke blev för mycket så i natt blev det golvet, bredvid min säng i hage av kompostgaller. Inte alls populärt till en början, ca 3 minuter sedan gav han sig och somnade. Lyxigt?! Jag veeet :D Han har vaknat några gånger under natten men det har räckt att jag sträckt ner handen.

Måste säga att han nattetid är riktigt bra på att hålla sig. Var ut igår sista gången vid 23 tiden och han höll sig ända till 4.30 imorse. Tur det för det har verkligen ösregnat i natt.

Han och Fanny går bra ihop men lite häxan surtant blir hon när han biter i hennes fårskinn, när hon har tuggben eller när han sniffar på oönskade ställen.

Ställde honom på hushållsvågen imorse, hela 2.1 kg väger jätte-Affe.

Annars så tränar vi ljud av alla de slag (eftersom jag upplever honom som rätt vaksam på nya ljud) och mycket passligt har vi haft svärfar på taket som grejat med skorstenen. Det har bankat och skruvats, helt perfekt. Men åh så svårt det är att tänka i motsatt riktning. Man vill ju så gärna skona och bespara honom från obehag men att undvika leder dessvärre inte framåt, det vet jag. Så nu har även raket och smällar CD inhandlats.

Glad åt människor är han =) och igår bad jag en äldre herre som kom på besök, att faktiskt hälsa på hunden, till skillnad mot Emil där kommandot var det motsatta.

Har funderat en hel del på när bekymren med Emisen började och idag hittade jag svaret i "Emils bok" en slags hunddagbok, där jag skrivit in olika händelser.

Den 13 mars 2006 har jag skrivit  "Jag är mycket fundersam över Emil, han känns inte "stabil" Han morrar åt andra hundar, ganska aggressivt. Mot Fanny är han hemsk. Idag är jag nästan säker på att morrade åt mig. Vad har jag gjort för fel?"  Då var han 5 månader.....

Så mina vänner, den här gången ber jag er ödmjukast om hjälp med hantering och hundmöten mm, samt ber en stilla bön att det ska gå bättre denna gång.

Saknar innerligt vår läromästare, jämthunden Tito. Han var en riktig klippa när det kom till att introducera valpar, lugn och ganska ointresserad men tålmodig till tusen. Jämtarna på gården idag, de tre brudarna Alba, Bella och Alma är alltför dampiga och våldsamma för att släppa ihop med en mikroskopisk Affe.

Och så avslutningsvis det ni väntat på Affe-bilder =)

Alltid något i munnen, här en fleecefilt

Och här en rosa noshörning  

Affe försöker sova, men inte Fanny :)  

Förvildad raggsocka till höger 

En fin Fanny

Dags för tupplur så man orkar köra ett race igen

Så var vi hemma efter många mil i baken. Dryga 70-80 mil i bil och 2.5 timmar flygning. Pust, och allt detta från lördagsmorgon kl 05.45 till söndag kl 22.00

Allt har gått hur bra som helst men mitt humör dalade avsevärt när jag som hastigast, vid ankomsten till Arlanda slängde ett getöga på avgående tavlan. Ett enda skitflyg var försenat och det var naturligtvis mitt. Hade jag varit själv kunde det väl ha kvittat men nu hade jag ju en liten Affe med mig.

Eftersom man måste checka in minst en timme före avgång med hund så var vi ju såklart i mycket god tid. Inne på Arlanda hade jag en vettskrämd valp. Massor med folk, högtalare, rullande bagagevagnar och allt vad nu en stor flygplats innebär, var minst sagt stressande. Anledningen till förseningen var den fördömda vulkanaskan som tycks förfölja mig. Tror det var i Edinburgh och på något sätt påverkade det även flygtur, så klart.

Utanför Arlanda hade vi sett en liten gräsplätt och dit gick vi, i hopp om att få Affe att göra sina behov. Mycket riktigt hade stressen satt fart på magen och han lyckades uträtta en liten hög men kissa gick bara inte. Vi vandrade fram och tillbaks i en halvtimme och han vägrade. Att han hade koppel gjorde ju liksom inte saken bättre, klia, klia, bita koppel osv, ja ni vet, allt för distraherande =)

Man får man väl kalla detta miljöträning i allra högsta grad. Bussar och bilar, larm och tutande, flygplan som startade och flyplan som landade. Tillslut satte han sig på lilla rumpan i gräset och bara tittade på allt som först skrämde honom.

Tröttheten tog överhand och han la sig för att sova på mina fötter.

Själva flygresan gick bra, bättre för honom än för mig, tror jag. Efter starten tog jag upp väskan i famnen och stack in hand, på den somnande han och landningen tog han ingen som helst notis om. Vaknade gjorde han när vi kom ut till bilen och premiär träffade husse.

Nästa moment innebar möte med Fanny. Första gången hon och Emil träffades, morrade han åt henne och fortsättningen blev som vi vet inte så lyckad. Men Affe morrade inte och Fanny var i extas, helt överlycklig.

Men man märker att Emil har satt sina spår hos henne. Lill Affe slocknade i sin korg nu på morgonen och hon vågar inte gå nära och knappt ens titta på honom. I vaket tillstånd märks inget av detta så jag har stort hopp om att det kanske faktiskt kan ge med sig när hon upptäcker att han inte är eller är som Emisen. Vad tror ni andra?

Men oj så liten han är. Har inget minne att varken Fanny eller Emil har varit så här yttepytte liten. Fanny känns som värsta heffan nu när man lyfter henne.

I övrigt verkar han vara en trevlig vovve. Han har inte pipit, ylat eller haft sig ett dugg sedan han lämnade sin familj och sådant är ju alltid behagligt. Men han är ingen tuffing och han reagerar en del på ljud men ännu kan jag inte säga om det är av ren nyfikenhet eller något annat.

Nu har han vaknat, dags att gå ut..

I väskan på väg från Örebro

 I pappas famn

Nere vid sjön, vågorna var lite läskiga

Bus :)

I en sån här åkte vi till Örebro. Kan tillägga att min far är nästan 2 m lång =)

men rymdes galant..

nu ska hela rasket bort, så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. För er som inte känner till 34 an kan ni lyssna på den klassiska låten HÄR, (sorry pappa inte originalet och det är nästan som att vanhelga, jag vet)

Hur som helst pratar jag naturligtvis om badrummet, där golvvärmen i halva rummet icke fungerar. Eller fungerar gör den faktiskt men det är samma slinga som går i sovrummet. För mig som nästintill sover med minusgrader i sovrummet är det snudd på självmord att vrida upp termostaten på den temperatur som krävs för att hålla behaglig temp på klinkersgolvet (som dessvärre även alltid upplevs som kallare)

Snickaren har insett faktum att "misstag" begåtts och jag vet inte vem som är mer förtvivlad, han eller jag. För er som inte kan er golvvärme kan jag meddela, av nyvunnen erfarenhet att det blir en helt annan värme med detta system. Härom natten vaknade jag och trodde sängen brann, vilket var resultatet av ett tappert försök att få behaglig temperatur i badrummet. Detta resulterade i att jag var tvungen att dra ut bäddmadrassen i vardagsrummet för att få någon sömn överhuvudtaget.

Det är så fruktansvärt dystert och jag har mest önskat mig en djup grop att gräva ner mig i, under de här sista dagarna. Ber om ursäkt till er, oroliga, omtänksamma vänner som hört av er, varken jag eller sambo har varit speciellt trevliga eller muntra efter detta faktum.

Den här bilden fick jag av mamma idag. Den är tagen utanför ett café i Norrtälje, fint va?

Imorgon bär det av för upphämtning av Affevalp. Bilder och info kommer, jag lovar   

Lite husbilder finns HÄR, nu med lite mer inredningsdetaljer.

Har senaste dagarna gått omkring med en konstig, obeskrivbar känsla inombords, omöjlig att sätta fingret på men något är inte bra. Så igår kom jag på vad det handlade om. Emil så klart, jag saknar min Emil. Vi har flyttat hem och han borde vara här hos mig. Han är den saknade pusselbiten och orsaken till den olustiga känslan av tomhet och vemod som infunnit sig. Det gör så ont, ska det aldrig bli bättre.....

Fanny och Emil medan de ännu var vänner :)

Jag visste det, att något skulle rackla. Bortsett från lite små repor i nya vitvarorna och skador i golvet har allt gått över förväntan med huset.

Men nu kom alltså bakslaget, ena halvan av badrumsgolvet är iskallt. Vi har haft rörnissarna här idag och dom blev gråhåriga på ungefär en timme. Detta har vi aldrig varit med om, sa de. Muntert? Nä inte speciellt och särskilt inte när man tänker på vilket golv det är som ligger ovanpå golvvärmen. I botten är det slingorna med golvvärme, isolering, spånskiva, en skiva till samt diverse fuktspärrar och som kronan på verket, klinkers. Det tragiska är att det inte räcker med att knacka bort golvet där det är kallt, utan man måste ta bort allt i badrummet, även där det är varmt eftersom som man inte får koppla ihop rören med golvvärme. Det ska vara en enda slinga.

Om någon under natten hittar en mirakel lösning som jag kan framför imorgon när rörnissar + snickare återvänder för fortsatt utredning, skulle jag bli överlycklig.

Orolig att jag dött?  

Kan då meddela att jag lever i allra högsta grad men energin och tiden har inte riktigt räckt till för blogggande.

På Valborgsmässoafton fick vi äntligen flytta in i huset, efter ca 8 veckor i exil. Det blev omgående problematiskt eftersom mitt läkarbesök, samma dag innebar en ny kortisonspruta i hälen och därmed förpassning till orörlighet    Man vill så mycket, så går det inte. Vi får helt enkelt ta lite i taget och det nödvändigaste, säng och köksbord finns iallafall på plats.

Resultatet i huset då? Jo, vi är jättenöjda bägge två. Det är roligt när alla ens val man gjort  smälter ihop till en enhet och det blir snyggt. En tapetbit här, en kakelbit där allt i små delar, det har inte varit helt lätt att få ihop, kan jag tala om.

Ett litet orosmoment är golvvärmen i ena delen av badrummet som inte vill komma igång. Jag ser framför mig, tydligt och klart hur de måste slita upp klinkersgolvet för att fixa eländet. Men för att kunna få bort golvet måste de först riva garderoberna, handfat och toastol HJÄLP! Ska inte måla fan på väggen, men med mitt 2010 är ingenting omöjligt..

Ska försöka få in lite bilder när värsta oredan är undanröjd. Borde nog plocka fram piskan och mana på kära sambo att han ska plocka lite snabbare   

Just det, snart är det Affe-dags, vilket i dags läget innebär att husse kommer att få ännu mer att göra    Personligen (pga mitt fottillstånd) kommer jag att hålla mig till gullandet och mysandet medan husse får sköta springeriet och torkandet. Han kommer att bli stormförtjust, hihi.

Ha det gott..