Det var idag Affens tolfte besök på Gammelstads rehabbad. Om det gick bra förra gången, gick det ännu bättre idag.

Hela 15 minuter pinnade han på, dessutom med lite mer vatten och i ett raskare tempo. Både jag och rehabSanna var lyriska. Du är inte blöt i dag Jenny, inte ens svettig. Nä svarade jag och din mascara har inte runnit. Detta var stort och vi hade kunnat hålla på i evigheter. Med i rummet var en praktikant som inte fattade ett dyft av vår lycka.

Nu har vi två gånger kvar och mest troligt blir det träning enbart på hemmaplan efter det.

Med magen full av kyckling (och badvatten) sover nu Piraffen sött. För ovanlighetens skull i sin korg (istället för under som han vanligtvis brukar)

En trött och mätt Piraff.

Så med tungt sinne till lite om det ”tråkiga” som drabbat flocken. Detta som kommer nu är högst privat och personligt (egentligen för privat för en offentlig blogg) men väljer ändå att ta det den här vägen eftersom jag fortfarande envisas med strutsmetoden. Dessutom vet jag att de flesta av er som hittat hit är lokala vänner som har öron att höra med.

Till er som känner oss, NEJ! Det är naturligtvis INTE sant, det borde ni väl ändå veta, innerst inne. Tvekar ni? Jag är beredd att svära på mina hundars liv om det skulle krävas.

Till er andra, ett illasinnat, fruktansvärt rykte, en falsk anklagelse utan grund sprider sig som en löpeld i vår lilla kommun och vi kan inget göra. Hämnd, avundsjuka, vrede och envishet är starka drivkrafter som vi verkligen fått känna på den sista veckan, den absolut värsta i mitt liv (om man bortser från tiden efter jag satte bort Emisen) Jag har aldrig varit med om något liknande.

Till er som känner er förbisedda, gör inte det.