Undrar ni hur det går för Affe? Det gör vart fall jag.
Än så länge äter han ju smärtstillande så egentligen kan man inte säga något. Men han har haltat till och från under veckan, dock bara på grus. Så fort något annat fångar hans intresse ”glömmer” han det onda. Vilket INTE betyder att han fejkar eller överdriver. Det betyder bara att han är terrier och att nyfikenheten och envisheten är starkare än smärtan.
I dag fick han i alla fall komma ut på promenad, längs mjuk skogsväg. Det var uppskattat så klart eftersom det var första promenaden på 10 dagar.

Vad som definitivt blev uppskattat av både mig och Fanny var gårdagens kvällspromenad på tu man hand. Det är vi inte bortskämda med, jag och Fanny. Hon fick vara lös hela vägen, direkt från ytterdörren och jösses vad hon sprang och jösses vad hon rullade sig i delikata substanser, yäck!

   Så här fint var det nere vid ån på vår kvällsrunda.

Vaknade av värsta drömmen i natt. Jag måste ha en sjuk hjärna eftersom jag får till så konstiga saker. Hur som helst befann jag mig på någon av Haparandas gator och hade iskallt vatten upp till hakan. Hur jag än försökte förflytta mig var det lika djupt överallt. Lite här och där flöt det omkring isflak? Eller frigolitbitar, vet inte riktigt men de var omöjliga att ta sig upp på och jag föll tillbaka i vattnet hela tiden. På ett av flaken låg det en man som jag mer eller mindre tvingade att hjälpa mig, med påföljd att han i stället trillade ner i vattnet.

Hjälpte jag då honom upp och därmed riskera att själv trilla i igen? Nix! Jennys rätta jag kanske har visat sig. Vet att jag resonerade i drömmen och hade jag fått fortsätta sova kanske jag räddat honom. Men nu vaknade jag istället med en allt annat än behaglig känsla. Oboy, vilket skrovmål jag skulle vara för alla hjärnskrynklare.

Var till frissan igår, många färger blev det och dessutom ultrakort (back to Jens) *fniss* jag ser ut som den siste mohikanen med höstlövens alla nyanser i skallen.

   Jennys head on fire...

Att gräsmattan är längre än håret på min skalle går ju inte för sig så det var bara till att plocka fram gräsklipparen och snagga ner mattan, förhoppningsvis för sista gången i år, snyggt och prydligt. Nu återstår bara potatisupptagning och bortstädande av sommarblommorna.

Älgarna faller som spön i backen och jag har redan sagt stopp till första laddningen kött.

När vi nu ändå pratar älg kan jag berätta att simmande älgar alltid fascinerat mig men jag har aldrig lyckats få se det ”live” tills häromdagen. Tyvärr fanns det ingen möjlighet att stanna och betrakta skådespelet, bara mera konstatera att Oh shit, en simmande älg, mäktigt.

Önskar er en trevlig helg, själv jobbar jag.

 

Majsan

8 september 2012 21:56

Tänkte berömma din snygga frilla på Ica sist men Karina hann före och det kändes lite tjatig om jag och börjat ropa om det ;)
Affe kanske oxå har fått trots åldern...
Tär på krafterna ...
Kramen <3

 

melitta

9 september 2012 08:27

Hej hopp!
Har stirrat mig blind på din nya blogg.. men ser ju sen att du skrivit hit... Är du inte säker vilken du ska ha?

Ja det kan ju vara fint att matcha hösten i håret;)

Ja förmodar att jag kommer att se ut som en persika den 19.. då hon ska försöka få något av allt det som hänt senaste veckorna med håret...

Ha det bra:) vännen!

Kram

 

Jenny

9 september 2012 16:16

Majsan.
Min son har varit i trotsåldern sedan han föddes, han är ju terrier ;) Hörru, int hjälper det med ingredienserna till såsen, blir ändå inte samma, never ever :(
Kram.

Melitta.
Oj, sorry, hehe:)Jo, jag har verkligen beslutsångest rörande bloggen. Tillsvidare kör jag på här, på vanliga stället och meddelar om det dyker upp något på nya.

Haha persika, då matchar du mig rätt bra. Jag ser ut som en tigerkaka i skallen fast i höstfärger, rött, orange, gult, brunt, jösses vad färger det är. Fast Linda och Hanna kände igen mig i alla fall :D
Kram.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...