Undrar ni hur det går för Affe? Det gör vart fall jag.
Än så länge äter han ju smärtstillande så egentligen kan man inte säga något. Men han har haltat till och från under veckan, dock bara på grus. Så fort något annat fångar hans intresse ”glömmer” han det onda. Vilket INTE betyder att han fejkar eller överdriver. Det betyder bara att han är terrier och att nyfikenheten och envisheten är starkare än smärtan.
I dag fick han i alla fall komma ut på promenad, längs mjuk skogsväg. Det var uppskattat så klart eftersom det var första promenaden på 10 dagar.

Vad som definitivt blev uppskattat av både mig och Fanny var gårdagens kvällspromenad på tu man hand. Det är vi inte bortskämda med, jag och Fanny. Hon fick vara lös hela vägen, direkt från ytterdörren och jösses vad hon sprang och jösses vad hon rullade sig i delikata substanser, yäck!

   Så här fint var det nere vid ån på vår kvällsrunda.

Vaknade av värsta drömmen i natt. Jag måste ha en sjuk hjärna eftersom jag får till så konstiga saker. Hur som helst befann jag mig på någon av Haparandas gator och hade iskallt vatten upp till hakan. Hur jag än försökte förflytta mig var det lika djupt överallt. Lite här och där flöt det omkring isflak? Eller frigolitbitar, vet inte riktigt men de var omöjliga att ta sig upp på och jag föll tillbaka i vattnet hela tiden. På ett av flaken låg det en man som jag mer eller mindre tvingade att hjälpa mig, med påföljd att han i stället trillade ner i vattnet.

Hjälpte jag då honom upp och därmed riskera att själv trilla i igen? Nix! Jennys rätta jag kanske har visat sig. Vet att jag resonerade i drömmen och hade jag fått fortsätta sova kanske jag räddat honom. Men nu vaknade jag istället med en allt annat än behaglig känsla. Oboy, vilket skrovmål jag skulle vara för alla hjärnskrynklare.

Var till frissan igår, många färger blev det och dessutom ultrakort (back to Jens) *fniss* jag ser ut som den siste mohikanen med höstlövens alla nyanser i skallen.

   Jennys head on fire...

Att gräsmattan är längre än håret på min skalle går ju inte för sig så det var bara till att plocka fram gräsklipparen och snagga ner mattan, förhoppningsvis för sista gången i år, snyggt och prydligt. Nu återstår bara potatisupptagning och bortstädande av sommarblommorna.

Älgarna faller som spön i backen och jag har redan sagt stopp till första laddningen kött.

När vi nu ändå pratar älg kan jag berätta att simmande älgar alltid fascinerat mig men jag har aldrig lyckats få se det ”live” tills häromdagen. Tyvärr fanns det ingen möjlighet att stanna och betrakta skådespelet, bara mera konstatera att Oh shit, en simmande älg, mäktigt.

Önskar er en trevlig helg, själv jobbar jag.