Imorse när jag vaknade lyste solen med all sin kraft och nattens ursinniga regnande hade dragit förbi.

Mina hundpromenader är för tillfället nästintill obefintliga, på grund av mitt onda knä, men en liten tur i morgonsolen kunde jag inte låta bli. Min vana trogen slängde jag systemkameran över axeln, kopplade en morgonpigg terrier och begav mig ut i den friska höstluften. Finns bara ett ord, ljuvligt.

Efter diverse frukostrutiner slog jag på datorn för dagens höjdpunkt, tisdagstemat. Det är så andlöst spännande att scrolla fram till aktuellt tema som för dagen var SPEGELBILD. Nä, det vill jag inte vara med på. Kan inte förmå mig att på typiskt fjortismaner ställa mig framför spegeln och pluta med läpparna . Men så slog det mig, en spegelbild är ju så mycket mer än så. Bilderna jag tog tidigare imorse, nere vid ån exempelvis, de är ju definitivt spegelbilder.  Ett lustigt sammanträffande med dagens valda tema kan jag tycka. Så här är mitt spegelbidrag:

Fler bidrag på temat spegelbild finner du här  

Hjärtat är tungt och sinnet dystert. Affe haltar...
Är det nu det är dags att fatta beslut... Orkar inte, vill inte, kan inte. Vad i hela friden ska jag ta mig till.. Röntgen? Men till vilken nytta, jag har ju redan bestämt att det inte ska bli några fler kirurgiska ingrepp. Fast samtidigt, hur kan jag låta bli.
Om jag var ledsen över artrosen i mitt eget knä så gör detta mig helt, totalt förkrossad.
Min fina, snälla, superbusiga, underbara lilla Piraff. Jag vill bara att han ska få fortsätta finnas i mitt liv och att allt ska vara som vanligt.......

En lång och hård löptur för att rensa hjärnan hade definitivt suttit på sin plats.... Men det går ju inte.

Det är något speciellt med dagens datum 16/9, det måste det vara. Hur förklarar man annars, en födelsedag, en bröllopsdag och en förlovningsdag, oberoende av varandra.

Ytterligare en riktigt fin höstdag idag och jag önskar jag kunde klampa runt i skogen för att plocka bär och svamp, lägga spår och allt annat skoj man kan göra så här års. Men icke. En liten kort och lugn promenad unnade jag mig och Affe, vi behöver komma ut för att må någorlunda bra.

Idag har jag tillagat och ätit något där man verkligen kan tala om att smakerna gifte sig i munnen. Mmmm, det var så otroligt gott. Men jag är inte dummare än att jag fattar att det kommer att låta supersvinäckligt och gillar man inte smakerna kräks man nog nästan bara av själva tanken.
Vad åt jag då? Jo, jag stekte kantareller och kycklinglever tillsammans med bacon, lök och vitlök. Tillsatte en skvutt grädde och lite kryddor, voilá, klart. Hade kunnat pilla i annat som exempelvis soya, tomatpuré, fond, philadelphiaost osv. Men det behövdes inte för det var redan så yummi och jag var rädd att "döda" smakerna.

Mina hundar börjar nog bli less på att ha mig drällandes här hemma. Mest för att jag är på dem konstant och pillar på än det ena och än det andra.

Affe hivade jag häromdagen upp på köksbordet och skrapade bort en hel massa tandsten från hans tänder. Kan erkänna att vi inte är vidare duktiga på det där med tandborstning, måste skärpa oss på den punkten. Men tandstenen går faktiskt rätt lätt att ta bort, när man har riktiga redskap och när hunden ligger stilla.

   Någon har lite å göra.

Borstning är numera en daglig punkt på vår agenda, i alla fall för Affens del. Han tappar så kopiöst med päls och jag fattar inte hur han kan producera så mycket behåring.
Tror pälstappandet hållit på strax över ett år, utan att minska och jag börjar lite smått fundera på om han kan ha någon sjukdom eller brist på något.
Ni skulle se mina strumpor om jag fuskar en endaste dag med dammsugningen, urk. Han äter ett bra foder så jag tycker inte något tillskott ska behövas, men vad vet jag.
Mycket stämmer in på honom när man läser om cushingssjukdom, den som Fanny redan fått diagnostiserad. Men vad är sannolikheten?? Fast det är klart, det är ju mig och mina hundar det handlar om.
Fanny åkte också på borstning idag och det är nästan en kamp på liv och död, precis som med kloklippning, hon hatar bägge och ger sig aldrig lättvindligt. Jösses vilket temperament hon har lilla fröken.

  En svamp trallalalaaa, fel svamp trallalalaaa.

Ha en trevlig söndag

Jag har en mellanslagstangent, jag har en mellanslagstangent, hurra! Gissa om det är lätt att skriva nu.

  What can I say.. Jag gillar moln, helt enkelt.....

Mitt knä sitter kvar och har passerat olika stadier av värk och smärta, så även mitt humör. I torsdags var jag ledsen. Igår var jag bitter och idag är jag arg. Varför ska det drabba mig för? Ge artrosen till någon fet soffpotatis som inte har hund, som inte gillar att springa och finner sig i ett apatiskt, oaktivt fläsk liv! Ursäkta men jag sa ju att jag var arg.

 
Men knäet mår definitivt bättre, antagligen tack vare vilan och ju mindre ont jag har desto mer lider jag av träningsabstinens. Jag känner mig redan tjock(are) och sladdrig(are) Usch! Överväger faktiskt att friskskriva mig i förtid, så jag kan ta mig iväg och träna *hehe* Friskskriven eller ej, mina armar och mage är det inget fel på (mer än det estetiska då) så dem kan jag faktiskt träna vilket jag tänker göra. Det är det där med uppvärmningen som ställer till det.

Lyckades halta iväg på en liten kort kvällspromenad med Affe, så ljuvligt att komma ut i friska luften. Kunde konstatera att det verkligen har blivit höst där ute. Synd att så mycket av löven redan blåst av träden.

   Affe fyndade en boll mitt i skogen, undrar vems?

Herre min skapare vad jag krånglat med Netonnet. Ni minns min vita dator, den som inte var vit när den dök upp utan svart. Ringde ju dit och blev efter många om och men lovad en  fri retursedel, som dessvärre aldrig dök upp. Kontaktade dem på nytt via mejl och lyckades den vägen åtminstone få en vettig individ att mejla den till mig.

Skickade tillbaka datorn tillsammans med en grundlig förklaring till returen (som skedde efter den så kallade åndertiden) och där jag även ifrågasatte hur de kunde ha en vit dator på bilden men skicka en svart.
Har inte hört en knäpp därifrån, mer än ett automail som meddelade att de tagit emot returen.

Ni kan ju gissa hur glad jag var igår när det kom en avi i brevlådan som meddelade att jag hade en försändelse från Netonnet att hämta ut på posten. Förstod ju omgående att det var samma dator som kommit i retur. Det finns tydligen muppar på andra ställen än i Haparanda.

Orka ringa dit IGEN och krångla. Om jag inte redan beställt en annan dator (en VIT, fast med mindre skärm som jag hämtade ut i onsdags) hade jag nog ta mig sjutton gett vika. Men nu var det vara bara att ta ett djupt andetag, grabba luren och slå numret, jag som verkligen avskyr att prata i telefonen och ringa jobbiga samtal.

Dra samma story igen. - ja, artikelnumret säger svart dator men på bilden var den vit, bla, bla,bla, gaaaaah. -Vänta lite, säger killen, i andra änden, som inte var det minsta otrevlig! Var dock övertygad om han kopplat bort mig. Men det hade han inte. Han hade varit och talat med sin kollega, han den första, han som lovat skicka retursedeln som aldrig dök upp och tydligen så hade han ”glömt” att notera det där med färgen. Jo, tjena.

Han, den trevliga, hänvisade till mänskliga faktorn och lovade att ordna retur på datorn, bad om ursäkt och önskade trevlig helg. Allt glömt, allt förlåtet. Men jag ropar inte hej innan pengarna är återbetalda på mitt konto, vilket säkert tar en si så där 14 dagar.

Till något heeelt annat. Alltså jag fattar inte att folk dricker läsk, det är ju fullkomligt vedervärdigt.

Åt rökt fisk till middag igår och den var väldigt rökt och väldigt salt, vilket så klart orsakade en enorm törst.

I kylen hittade jag en iskall Pepsi max, perfekt tänkte jag som aldrig annars dricker läskeblask. Men fy sjutton, ju mer jag drack desto törstigare blev jag, magen svullnade upp som spärrballong och dessutom rapade jag värre än värsta nöffsagrisen. Tacka vet jag vanligt, hederligt, iskallt kranvatten.

Nu ska jag och vovvarna mysa framför dumburken en liten stund innan det är nattinatti.

Puss på er.

Vad sjutton var det som just hände? Jag har svårt att ta in fakta. Men kanske, kanske det blivit en miss någonstans, kanske de läst av någon annans röntgenbilder, misstagit sig på något sätt…..

Begynnande artros i knäet. Jag hade kunnat förvänta mig vad som helst men inte DET!

Vad bra tyckte dock läkaren, då har vi ju hittat något och jag kan omgående skicka remiss för vidare utredning. BRA?! Han hade lika gärna kunnat ge mig en dödlig injektion. Jag har en kollega med artros i knäet. Men hon är över 50 år och har rätt nyligen fått diagnos, jag vet vilka gräsliga bekymmer hon har. Jag är inte ens 40.

Nu är det inte säkert att det är artrosen som är hela upphovet till min smärta, det får en framtida artroskopi utvisa.

Så klart hade jag drömt ljuva drömmar om en quick fix i och med dagens läkarbesök men det bara skrattade han åt. Istället blev jag sjukskriven, försedd med piller och ordinerad sjukgymnastik.

Var och bokade tid hos min ”gamla” sjukgymnast, som inte var där för tillfället. Han lär bli allt annat än strålande glad när han ser mitt namn dyka upp i tidsbokningspärmen, stackaren.

Sådan herre sådan hund, halta Jenny och halta Affe önskar go kväller.

Imorse tog jag en välbehövlig sovmorgon efter att ha varit i farten före tuppen i en hel veckas tid. Att jag sedan sovit som en kratta sista tiden är ju inte heller direkt uppiggande.

Antagligen beror det mest på mitt knä, som definitivt sagt upp sin kärleksfulla och förstående relation till mig. Nu är det enbart ömsesidigt HAT i mellan oss.

Det har blivit så illa att jag inte fann någon annan lösning än att ringa läkaren och boka en tid. JA! Ni läste rätt. Ringde vårdcentralen imorse och enligt deras underbara (NOT) system skulle de ringa upp ca 10 minuter senare, bara det är ju som att vinna på lotto. Tog väl en 30 minuter så ringde de. - Ganska fullbokat idag men jag ska ordna så du får komma klockan 13. Wow, två vinster på lotto inom loppet av en timme, inte illa pinkat. Tyckte allt gick lite fööör smärtfritt för att gälla mig eftersom det mesta rörande mig följer ju lagen om alltings jävlighet. Nå väl.

Meddelade jobbet att jag skulle bli sen och anlände i god tid till vårdcentralen. Satans muppar! Naturligtvis hade hon lyckats boka in mig på en helt annan dag, nämligen imorgon. Inte mycket annat att göra än att linka tillbaka till jobbet.   

Tycker faktiskt att det känns lite bättre i knäet och överväger avboka hela besöket. Fast faktum kvarstår, jag har ju egentligen rätt mycket bekymmer med mitt knä och med sjukgymnastens ord ringande i mina öron ”Jenny, du ska kunna springa fast du är 70 år gammal” så är det väl kanske lika bra att få första besöket överstökat även om de, så här i initialskedet, inte kan göra någonting. Men åtminstone är maskineriet då uppstartat och bollen satt i rullning.

Har just avslutat första delen av Hungerspelstrilogin och jag blev inte besviken. Nu har jag två delar kvar, så spännande.

Go kväller

Sitter här och funderar på kategorin i dagens tisdagstema som är hobby. Hobby som i mina hundar, hobby som i att fotografera, hobby som i träning och scrapbooking. Att blogga är väl också kanske en slags hobby när jag tänker efter. Eller hobby som i att skörda det naturen har att erbjuda. Hm, svårt val och jag vill inte tjuvkika vad de andra lagt upp innan jag bestämt mig för något eget.

Att vara ute i skog och mark, tillsammans med hundarna och kameran länkar ju samman flera hobbies. Att det dessutom ger en del träning, adderar ju ytterligare en hobby. Så här kommer mitt bidrag, en bild från en lyckad skördedag med bidrag både från både skog och land.

   Blåbär, sista jordgubben, färsk potatis och kantareller, en fröjd av smaker

   Kan inte låta bli att lägga in en bild på främsta hobbyn, mina älskade hundar, mina trogna i vått och torrt.

Här finns fler bilder att skåda i veckans tisdagstema

Urk, måste nog skicka iväg sambon på jobb omedelbums. När han är hemma går jag omkring konstant proppmätt och magen antar en väldigt gravid form, vilket är både äckligt och obehagligt.

Gravida magar är fint på gravida människor, kanske det är bäst att tillägga. Men INTE på MIG som drömmer om en så platt mage som möjligt, helst dekorerad med några med fina rutor *hehe* Alla människor har rutor, har jag fått höra, de är bara (väl) dolda hos vissa.....

I alla fall, när han (sambo) är borta på jobb är det mestadels pasta som varieras med olika tillbehör i hans matlådor och jag för min del äter rätt mycket sallad och någon liter soyayogurt slinker väl också ner.

Så när han är hemma (sina 7 lediga dagar) lagar jag rätt mycket rejäl mat och hyfsat god (läs onyttig)

Idag, exempelvis, gjorde jag en bauta pizza, som jag naturligtvis åt på tok för mycket av. Min stackars, stackars mage formligen skriker efter en saftig, krispig och lättsmält sallad, spetsad med lite skaldjur eller kanske kyckling.

Och inte kan jag motionera som jag vill eftersom knäet nu kastat in handduken totalt. Jag har varit en extremt flitig besökare på gymmet denna vecka men när jag inte kan springa känns det som effekten uteblir.

Helt ärligt har jag just nu satans ont i knäet, det likson svider, bränner och värker, allt på samma gång så jag undrar jag när nästan löptillfälle kommer att ges. Anar dock att det kommer att dröja eftersom  enbart promenader gör numera att problem uppstår, snyft.

Idag hittade jägaren minsann annat än älg i skogen och hem kom han kom med ett stort lass kantareller.

Det är så lustigt att han som inte ens äter svamp, gör värsta fynden. Medan en annan söker med ljus och lykta och oftast kammar hem noll.

Mmmmmm, jag tänker, smörstekta kantareller, en redig bit älgfilé, karamelliserad rödlök, färsk mandelpotatis, bearnaisesås och vitlökssmör. Tyst min mage! Du ska få sallad, snart.

Himlen körde ett eget skådespel tidigt en morgon, närmare bestämt 05,07 och som bekant är jag väldigt svag för diverse himlafenomen. Så fort fram med systemkameran och ut i bara pyjamasen och föreviga färgpaletten i skyn.

Tjing