Jag avskyr när det är sovdags och jag är jättetrött men ögonlocken vägrar hållas stängda. Ögonen är som gigantiska pingisbollar som bara vill stirra rakt ut i mörkret, på ingenting. Detta höll mig väl vaken i x-antal timmar. Vaknade sedan vid tre, samma sak. Vaknade vid 5 igen, samma fenomen, då gav jag upp. Klockan 06,00 befann sig jag och Fanny, i klädda reflexvästar på promenad längs Keräsvägen. Det blev en rejäl sväng och vi var inte hemma förrän vid halv åtta snåret. Snudd på sjukt, eller hur

Veterinären ringde igår kväll, när jag jobbade. Kaos, ensam i kiosken, kön växer men det var ett viktigt samtal så man får ju prioritera (hoppas inte bossen läser detta ) Vad sa hon då? Ingen aning egentligen, jag blev så paff över att hon ringde och den tiden på kvällen. Tror min hjärna omgående låste in sig på att han minst skulle dö så jag blev totalt blockerad. Det jag i allafall minns är att hon sa att han kanske aldrig blir helt bra men att man kan göra det bättre med kortison  Men det skulle vi i så fall diskutera senare och i dags läget ska jag fortsätta med Metacamen. Han får inte anstränga sig, typ springa lös och busa, bara vila, vila, vila.

Om prick 1 vecka ska vi tillbaks för att  kolla hur det läkts i halsen, tror jag måste skriva ner alla frågor på ett a4 ark då. Den gnagande känslan av dåligt samvete är värst. Om jag inte låtit honom gå så länge med detta, hade han kunnat bli helt återställd då? Ytterligare en fråga att plita ner.

Trevlig fredag...