Jag kan lova att Affe hade en riktig kanonfödelsedag igår. Matte var dock inte riktigt lika nöjd med dagen och firandet kom av sig.

När jag kom hem från jobbet möttes jag nämligen av en lös Affe. - Hej Matte vad kul att du också kommer hem.

Han har med sin terrierträskalle pressat undan gallret, likt en buffel, precis lagom mycket för att han ska kunna ta sig ut.

Ungefär tre timmar har han (i värsta fall) haft på sig att röja runt, i princip i hela huset. Sist han var helt lös, någon gång i somras, hade han lyckats tugga av modemsladdar och lite annat smått och gott.

Men igår var allt orört till och med strumporna och en vante (hög valuta) hade fått ligga där de låg, så kanske att han inte varit lös så länge och kanske han inte hunnit hoppa upp och ner i soffan, min största skräck eftersom hela Affeprojektet startade med en elak frambenshälta, mest troligt orsakad av ett vansinneshopp från en sten.

Sträckningar kan ta gräsligt lång tid på sig att läka ut och har en obehaglig förmåga att ”gå upp igen” ytterst lätt. Därför vill jag ju så klart undvika hopp i det längsta.

Insåg tyvärr under kvällens gång att han HAR varit uppe i soffan och som extra bonus har han vandrat på fönsterbrädan   Hur jag vet det? Jo, förstår ni, det är tydliga bevis på fönsterrutan. Det ser ut som man gnidit lypsyl på glaset. Jag förstår att det säkert låter hysteriskt lustigt men tro mig, jag såg inget roligt alls i det hela, inte just då i alla fall.

Till saken hör att jag just igår, efter en lång tids velande hit och dit ringt och bokat tid för kastrering. Jag har inte velat göra det tidigare eftersom det varit så osäkert med hans framtid.

Jag har ju sedan länge fattat ett beslut att om han blir halt igen, då kommer vi inte att fortsätta kämpa längre. Igår kändes det plötsligt som allt ställdes på sin spets.

Hela natten har jag gruvat mig för morgonen eftersom hältorna synts bäst efter vila. Klockan 05.30 klev jag upp, ingen mening med att vända och vrida sig längre.

Släppte ut honom och vad jag kan se så haltar han inte. Han var inte sugen att gå på promenad idag men då var det också nästan 19 minus grader. Så jag hoppas att det berodde på kylan.

Jag försöker göra mitt bästa och sluta analysera så mycket. Men varje gång jag tittar på honom observerar jag hans ben och inne i min hjärna pågår en ständig monolog: Går han inte lite stelt med bakbenen, är han inte lite halt på vänster fram, nu vispar han med bakbenet, undrar om han har ont?

Jag utmanar mig själv nästan varje dag nu och släpper på spärrarna mer och mer, vilket gör att han är mycket mera (och framför allt lyckligare) hund nu än vad han var för tre veckor sedan. Hade planerat att ge honom ännu större yta till helgen men nykastrerad och med tratt på, får det nog vänta lite.

Nu åker jag strax och jobbar, gissa om jag kilat fast gallret ordentligt  

 

Lotta

15 mars 2011 18:46

Jag lider och våndas med dig vännen:((

http://gladajyckenskennel.blogg.se

 

Lena, Kila, Pirra

15 mars 2011 20:42

Härligt att han inte verkar halt! Och duktig som inte ätit modemsladdar och vantar! =) Varför ska han kastreras, bara för att slippa tjorv när det är löp eller? (Bara nyfiken, svara om du vill bara)

 

Melitta

16 mars 2011 09:05

Tjohoo! klart det sitter med att man slänger ögon på bakbenen. Med tiden kommer du att släppa det mer o mer..när du börjar lita på att Affe kanske är på god väg eller redan är frisk:) så släpper du nog det per auto.
Kramiz

 

Jenny

16 mars 2011 10:30

Lena, Främsta orsaken till kastrering är aggresiviteten ;) Näää, skoja bara, det är det rakt inte =D
Det är i huvudsak för underlätta för oss själva vid löp och kanske slippa lite av den "fixeringen" som lätt uppstår då våra jämttikar löper.
Sedan resonerar jag som så att han ändå inte bör föra sina gener vidare pga allt bentrassel.
Skulle han sedan råka bli en grad lugnare skulle jag väl inte gråta av sorg :)

Melitta, Jo så är det nog. Idag när vi var ute och gick så tänkte jag, om jag hade fått hem honom idag och inte vetat något om hans tidigare "bekymmer" då hade jag nog inte lagt märke till något alls rörande hans bakben och definitivt inte misstänkt att han kanske har ont.
Så nu försöker jag titta på fåglar och träd istället =D
Kram.

 

Melitta

16 mars 2011 18:57

det låter trevligare att kolla på fina fåglar som kvittrar omkring:) o haren som gjort spår i snön, älgen som ätit av björken och renen som bara står där som ufo;) hahahahaha... Nedå! men det är så skönt att det går åt rätt håll nu, så du kan få den underbara valp som du köpte för ett år sedan:) Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...