Ibland går det upp ett ljus   och man inser att man är lyckligt lottad.

Dagens lyckliga aha-upplevelse har med mitt jobb att göra och framför allt med de personer, kollegor som fixar och donar med scheman och arbetstider  

Jag har inte varit och är ännu heller inte någon lätt anställd att ha och göra med. På det stora hela kan man säga att jag gör lite som jag själv vill, dvs. kommer och går när det passar (Affe)  

Det pusslas och flyttas och som en kollega sa, ”jag ska se om jag kan trolla med knäna” och det kunde hon.

Jag funderar nu på hur i hela världen jag ska kunna visa min tacksamhet, att säga tack känns så fjuttigt när det betyder så mycket för mig.

Dagens största, rödaste ros   av tacksamhet får jag nog iallfall tillskriva min chef i förbutiken som utan knussel tog mina sista timmar kommande lördag.

Att ha Affen ensam hemma mellan 9.30- 17.30 är ju helt otänkbart och jag har haft en panikklimp i magen sista dagarna hur problemet ska kunna lösas.

Tanken var från början nämligen att sambo skulle ha hunnit komma hem från sitt parningsuppdrag innan dess. Men som läget är nu har han inte ens kommit sig iväg än.

Värdet på Albas blodprov visade i tisdags ännu under 0.2 och ska upp i mellan 2-5.

Idag väntas nytt provsvar och har det inte stigit nu måste det vara något galet. Veterinärerna både på finska och svenska sidan rynkar sina pannor och är förbryllade. Varför värdet inte stiger kan de inte svara på. Hon är idag på löpdygn 22.

Igår på väg hem från jobbet var jag med om skummaste väderomslaget någonsin. Nästan hemma såg det plötsligt ut som en vägg av tät rök eller möjligtvis extrem dimma och gränsen var verkligen knivskarp. Det visade sig vara snöblandat hagel och väl inne i detta såg man inte ens motorhuven på bilen.

Jag har aldrig någonsin varit med om så dålig sikt och underligt väderförhållande. Att stanna bilen mitt på vägen var ingen bra idé, även om det var vad jag helst velat göra, men visste ju inte om jag hade någon bakom mig. Så det var bara att rulla fram i snigelfart och hoppas och be att man inte hade någon framför sig, att man höll sig på rätt sida av vägen och framförallt inte hamnade i diket.

Jag tog mig helskinnad hem och som genom ett trollslag förvandlades vädret igen. Snöandet och vinden avtog lika plötsligt som det inletts och jag kunde ta Fanny på en promenad.

Önskar jag haft systemkameran med mig, mobilens kamera gör inte riktigt himlen rättvisa men här är några bilder jag tog efter ”ovädret”

Fluffiga molntussar

Solens strålar letar sig fram bakom molnen.

Heaven on fire? 

Kvällen tillbringas Ica