Jag kan lova att Affe hade en riktig kanonfödelsedag igår. Matte var dock inte riktigt lika nöjd med dagen och firandet kom av sig.

När jag kom hem från jobbet möttes jag nämligen av en lös Affe. - Hej Matte vad kul att du också kommer hem.

Han har med sin terrierträskalle pressat undan gallret, likt en buffel, precis lagom mycket för att han ska kunna ta sig ut.

Ungefär tre timmar har han (i värsta fall) haft på sig att röja runt, i princip i hela huset. Sist han var helt lös, någon gång i somras, hade han lyckats tugga av modemsladdar och lite annat smått och gott.

Men igår var allt orört till och med strumporna och en vante (hög valuta) hade fått ligga där de låg, så kanske att han inte varit lös så länge och kanske han inte hunnit hoppa upp och ner i soffan, min största skräck eftersom hela Affeprojektet startade med en elak frambenshälta, mest troligt orsakad av ett vansinneshopp från en sten.

Sträckningar kan ta gräsligt lång tid på sig att läka ut och har en obehaglig förmåga att ”gå upp igen” ytterst lätt. Därför vill jag ju så klart undvika hopp i det längsta.

Insåg tyvärr under kvällens gång att han HAR varit uppe i soffan och som extra bonus har han vandrat på fönsterbrädan   Hur jag vet det? Jo, förstår ni, det är tydliga bevis på fönsterrutan. Det ser ut som man gnidit lypsyl på glaset. Jag förstår att det säkert låter hysteriskt lustigt men tro mig, jag såg inget roligt alls i det hela, inte just då i alla fall.

Till saken hör att jag just igår, efter en lång tids velande hit och dit ringt och bokat tid för kastrering. Jag har inte velat göra det tidigare eftersom det varit så osäkert med hans framtid.

Jag har ju sedan länge fattat ett beslut att om han blir halt igen, då kommer vi inte att fortsätta kämpa längre. Igår kändes det plötsligt som allt ställdes på sin spets.

Hela natten har jag gruvat mig för morgonen eftersom hältorna synts bäst efter vila. Klockan 05.30 klev jag upp, ingen mening med att vända och vrida sig längre.

Släppte ut honom och vad jag kan se så haltar han inte. Han var inte sugen att gå på promenad idag men då var det också nästan 19 minus grader. Så jag hoppas att det berodde på kylan.

Jag försöker göra mitt bästa och sluta analysera så mycket. Men varje gång jag tittar på honom observerar jag hans ben och inne i min hjärna pågår en ständig monolog: Går han inte lite stelt med bakbenen, är han inte lite halt på vänster fram, nu vispar han med bakbenet, undrar om han har ont?

Jag utmanar mig själv nästan varje dag nu och släpper på spärrarna mer och mer, vilket gör att han är mycket mera (och framför allt lyckligare) hund nu än vad han var för tre veckor sedan. Hade planerat att ge honom ännu större yta till helgen men nykastrerad och med tratt på, får det nog vänta lite.

Nu åker jag strax och jobbar, gissa om jag kilat fast gallret ordentligt