Ni som anser att en hund BARA är en HUND kan sluta läsa här.

Emil i Roslagens skärgård.

För mig är en hund inte bara ett djur med fyra ben och svans. Nej, för mig kan en hund vara den bästa och trognaste vän som någonsin funnits.

En fri och svävande Emil

Idag är det på pricken ett år sedan jag satte bort min Emil. Det absolut tyngsta och värsta jag genom lidit i hela mitt liv. Även om sista tidens händelser som drabbat mig och sambo varit fruktansvärda går det inte att jämföra med att behöva ta beslutet och leva med att man avlivar sina bästa, bästa vän. Jag har satt bort hundar tidigare men detta är bortom ord att beskriva.

En bebis Emil, ca 9 veckor gammal.

Jag minns dagen glasklart fram till en viss tidpunkt, sedan är det svart.

Det gör fortfarande ont och jag saknar honom varje dag. Någonting inom mig dog den dagen, någonting som aldrig kommer att bli riktigt helt igen. Samtidigt blir man lite starkare genom att man vet att man tar sig över, förbi och genom en sådan här händelse.  

En liten skrynkelskalle, grrrrr :)

En oförstående omgivnings klumpiga kommentarer sårade alldeles fruktansvärt i början – Men Jenny, det var ju faktiskt bara en hund. - Men det var väl lika bra, han var ju ändå så aggressiv, det måste ju har varit något fel på honom.

Man fick ofta känslan att man var tvungen att försvara och förklara sin sorg. Jag gick igenom så mycket med den hunden och fick förutom en hel massa kunskap och nya vänner, vara med om en makalös förvandling. Jag vet att ni som var med på vår resa håller med. Skogarna i Nikkala blir sig aldrig riktigt lika igen, utan Emils missnöjes serenad i hundburen under sin ivriga väntan på att spåret skulle ligga till sig.

Välförtjänt belöning.

Backpacker Emil.

Så min lilla änglahund, matte saknar dig så innerligt, jag saknar dig i spårskogen, i skidspåret, ute på isen, på promenaden, hemma i soffan, jag saknar dig överallt och hela tiden. Men jag tror nog att du har det bra där du är nu.

Tills vi ses igen, lilla Emil.....