Nu blir det så där lite personligt igen.

Det har varit många tunga månader, det vet ni redan. För att vara exakt har det varit 14 stycken utav dem, i stort sett i en enda följd.

Den här omgången i mitt liv har verkligen lärt mig att ta vara på de små glädjeämnena.

Det som gjort mig absolut mest rädd under den här perioden var när jag kände att hundintresset helt höll på att ge vika. Jag var så upp över öronen less och inte hade jag väl någonsin kunnat ana att jag skulle komma till den punkten i mitt liv då jag övervägde att helt lägga hundintresset på hyllan.

Jag kände ingen glädje och ingen tillfredställelse. Jag var irriterad och upplevde bara en massa måsten i och omkring mina fyrbeningar. Allt jag gjorde med dem gjorde jag för att jag måste, inte för att jag ville. Låter förskräckligt jag vet. I era ögon verkar jag säkert som förfärlig människa, vilket jag definitivt känt mig som också  

Men jag kan lova er att det absolut inte gått någon nöd på mina hundar. De har fått sitt, varje dag men av en rätt glädjelös matte, vilket de säkert pejlat av.

Kanske tur att inte Emil funnits här, för han var verkligen min (humörs)spegel och jag vågar knappt tänka på hur han hade burit sig åt i denna situation.

Men nu har någonting hänt, oj börjar nästan gråta bara jag tänker på det. För var dag som går blir det bättre och bättre   Nu börjar det bli roligt och det känns inte längre jobbigt att ha hund. Helt plötsligt blev det omöjligt att tänka sig ett liv utan hund, mina hundar.

Anar att mycket av de nya glada känslorna och motivationen beror på att jag äntligen vågar hoppas på en framtid för Affen. Jag har nog omedvetet hållit en distans till honom och inte velat fästa mig allt för mycket, vilket man gör ändå, så klart. Men det är inget som gynnar ens väl och ve.

Nu känner jag verkligen hur det kliar i fingrarna och lusten att ”forma” Affe har infunnit sig, för första gången sedan före hans skada.

Han är envis som synden men definitivt formbar och gillar att arbeta för sin belöning. 

Så nu är det dags att skifta böckerna i bokhyllan. Undan ställer jag nu böckerna om aggressions problem och rehabilitering och plockar istället fram dem om lydnad, spår och klickerträning

Jag är alltid rädd för bakslag (upp som en sol och ner som en pannkaka) men har nog äntligen insett att kommer bakslaget så kommer det. Bättre då att passa på och njuta av framgången, glädjen och lyckan medan den varar och i så fall ta sorgen sedan, om den nu kommer  

Med dessa ord lämnar jag er och beger mig mot Ica och dagens arbetspass. Ska bara träna lite med Affen först   Fanny har fått sitt på promenaden då vi tränat handteckenkommandon och inkallning.

Ha en bra onsdag.