Nu blir det så där lite personligt igen.

Det har varit många tunga månader, det vet ni redan. För att vara exakt har det varit 14 stycken utav dem, i stort sett i en enda följd.

Den här omgången i mitt liv har verkligen lärt mig att ta vara på de små glädjeämnena.

Det som gjort mig absolut mest rädd under den här perioden var när jag kände att hundintresset helt höll på att ge vika. Jag var så upp över öronen less och inte hade jag väl någonsin kunnat ana att jag skulle komma till den punkten i mitt liv då jag övervägde att helt lägga hundintresset på hyllan.

Jag kände ingen glädje och ingen tillfredställelse. Jag var irriterad och upplevde bara en massa måsten i och omkring mina fyrbeningar. Allt jag gjorde med dem gjorde jag för att jag måste, inte för att jag ville. Låter förskräckligt jag vet. I era ögon verkar jag säkert som förfärlig människa, vilket jag definitivt känt mig som också  

Men jag kan lova er att det absolut inte gått någon nöd på mina hundar. De har fått sitt, varje dag men av en rätt glädjelös matte, vilket de säkert pejlat av.

Kanske tur att inte Emil funnits här, för han var verkligen min (humörs)spegel och jag vågar knappt tänka på hur han hade burit sig åt i denna situation.

Men nu har någonting hänt, oj börjar nästan gråta bara jag tänker på det. För var dag som går blir det bättre och bättre   Nu börjar det bli roligt och det känns inte längre jobbigt att ha hund. Helt plötsligt blev det omöjligt att tänka sig ett liv utan hund, mina hundar.

Anar att mycket av de nya glada känslorna och motivationen beror på att jag äntligen vågar hoppas på en framtid för Affen. Jag har nog omedvetet hållit en distans till honom och inte velat fästa mig allt för mycket, vilket man gör ändå, så klart. Men det är inget som gynnar ens väl och ve.

Nu känner jag verkligen hur det kliar i fingrarna och lusten att ”forma” Affe har infunnit sig, för första gången sedan före hans skada.

Han är envis som synden men definitivt formbar och gillar att arbeta för sin belöning. 

Så nu är det dags att skifta böckerna i bokhyllan. Undan ställer jag nu böckerna om aggressions problem och rehabilitering och plockar istället fram dem om lydnad, spår och klickerträning

Jag är alltid rädd för bakslag (upp som en sol och ner som en pannkaka) men har nog äntligen insett att kommer bakslaget så kommer det. Bättre då att passa på och njuta av framgången, glädjen och lyckan medan den varar och i så fall ta sorgen sedan, om den nu kommer  

Med dessa ord lämnar jag er och beger mig mot Ica och dagens arbetspass. Ska bara träna lite med Affen först   Fanny har fått sitt på promenaden då vi tränat handteckenkommandon och inkallning.

Ha en bra onsdag.

 

Majsan

16 mars 2011 15:34

Vad härligt att Jenny är tillbaks :)
Det kommer att gå så bra med piraffen <3
kramen

http://lillalucas.bloggplatsen.se

 

Majako

16 mars 2011 17:20

Toppen att du och vovvarna mår bättre trots alla bakslag.Lycklig och glad matte =Lyckliga och glada vovvar.Lycka till med träningen som jag tror att Fanny och Affe tycker är kul.Kramar från oss

 

Melitta

16 mars 2011 19:01

Jallå! Det är så roligt att läsa om hur din lilla bevisar mer för varje dag att det var värt all möda och väntan:) Hoppas nu att träningen går bra och att ni blir ett dunder team tillsammans:)
Kramar

 

Lena, Kila, Pirra

16 mars 2011 22:20

HELT rätt attityd!!! Det går som det går, och ta vara på allt positivt på vägen dit, vare sig slutmålet blir superbra eller nattsvart! (Men såklart ska det bli SUPERBRA!!! =))
Men visst förstår jag allt det där med att inte orka satsa när allt är så osäkert o.s.v SKÖNT att du tagit dig upp! =) Snart, bara det blir barmark, så blir det debut på Lena-spår för Affen! :D

 

Faster Britt

17 mars 2011 08:49

Hallå Jenny
Läser din blogg dagligen och längtar riktigt efter nästa inlägg. Du är otroligt duktig på att skriva och dina bilder är underbara.
Jag hoppas verkligen att vi får träffa dig och vovvarna nästa gång ni kommer söderut.
Lycka till med Affe-träningen, jag är övertygad om att det går bra.
Kram

 

Jenny

17 mars 2011 18:15

Hej Faster och tack. Vad kul att du också hittat hit. Det blir ju tyvärr så långt mellan gångerna som vi ses, samma med mor och far men på så här vis får ni iallafall lite inblick i mitt "hund"liv :)
Nästa gång jag kommer då ska vi ses, det har jag bestämt.
Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen finns kvar och jag kan fortfarande logga in "wow" Det här var min bästa terapi under tunga tider som när jag tänker efter inte alls känns speciellt tunga idag. Vilket lyxliv jag levde. Synd bara att jag inte insåg det då.   Nåväl, kanske ...

Shit och helvete, vilken vecka.... Snacka om bottenrekord. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så långt ner på botten som nu. Jag har gråtit tårar nog att fylla ett badhus. Hemma, på jobbet. Jag har brutit ihop så många gånger.  Mat! Jag har inte ku...

Det är underbart att vara jag. Underbart 24 timmar om dygnet, VERKLIGEN. Får ofta höra att jag inte har något liv och att allt är sååååå enkelt när man är själv. Jo tjena. Undrar var jag ska börja. Men tro mig, ni hade inte velat gå ett steg i mina s...

För precis ett år sedan berättade jag på bloggen att jag hade fått ett nytt större ansvarsområde på jobbet. Idag får jag göra exakt samma sak. Jag kan dessutom bjuda er på en titel. Jenny -säljledare kolonial. En "resa" jag påbörjat har i och med det...

Det var ett tag sedan, minsann. Och gissa vad jag har gjort sedan sist, om nu någon finns kvar          Jag har varit på min tredje "solo"resa, som tog mig tillbaka till Thailand och två för mig helt nya ställen. Första veckan tillbringade j...