Ringde imorse till Kalix kreatursstation, förlåt veterinärstation    Har inga höga tankar om dem och utnyttjar dem bara till sådant som ”hemma”veterinär Jenny redan konstaterat.

Fannys infekterade ögon är ett sådant typ fall. Har i en veckas tid tvättat och spolat hennes ögon men inte fått bukt med problemet.

Nu hämtar man ju inte bara en tub med Fucithalmic (ögonsalva) på apoteket. Nej, det vill till ett besök hos veterinären och Kalix med sina 5 mil känns som ett stenkast jämfört med Gammelstads 13.

Frågade i förbifarten om de avlägsnar tandsten, vilket de gjorde och det fanns tid idag, så jag nappade. Dumt kanske eftersom väl där hann jag ånga mig 500 gånger.

En ny, väldigt ung veterinär, så ung att jag med mina 36 år kände mig som mormor Jenny, ropade upp oss. Denne inledde med en grundlig undersökning av hennes ögon och jag var på vippen att tala om att det varken är fel på tårflödet eller några sår i ögat. Men att vara noggrann är en dygd och väldigt ok så jag lät veterinären göra sitt jobb   Men jag undrar om denna någon överhuvudtaget lyssnat när jag beskrev förloppet med hennes besvärade ögon.

Nå väl, h*n försvann iväg, letade ficklampa, bytte batterier, försvann igen och jag stod som ett frågetecken. När det sedan kom till Fannys spruta med lugnande blev jag riktigt bekymrad. Ursäkta mig sa h*n jag ska hämta ett preparat till och försvann iväg med kanylen i högsta hugg. Tänkte nästan ta Fanny under armen och gå. Det hela kändes så oseriöst och jag var så orolig att jag nästan kräktes, visste h*n alls vad h*n sysslade med.

Av någon underlig anledning verkade dock Fanny känna förtroende för denna person (att vara hos veterinären är det värsta hon vet, näst efter att klippa klorna) Men vid denna veterinärs beröring blev hon alldeles lugn, stilla och slutade darra. Det var så otroligt fascinerande, nästan magiskt och faktiskt första gången det hänt. Litade Fanny på denna någon så fick väl matte göra likadant.

Fanny fick sin spruta och somnade (blev lugn) inom loppet av någon ynka minut. Kändes så obehagligt att sitta där med henne i famnen och känna henne bli lealös. Antagligen blev det lite extra påtagligt eftersom det var samma rum som jag och Emil var i, när han fick bli en änglahund.

Allt gick bra så nu är hon ren och fin i munnen men har en baktand som är pyttelite lös. Men den får de allt ta hand om i Gammelstad, inom snar framtid.

Affe trattar på med sin ”fån”tratt och operationssåret ser fint ut. Men han var lite dämpad på dagens promenad så han har nog ömt trots metacamet.

Insåg plötsligt att jag under denna vecka kommer att ha akuta hundproblem om sambo som beräknat beger sig iväg och parar Alba. Att ha hundarna ensamma från 11.30- 21.15 funkar ju inte alls.

Speciellt sådana här gånger önskar jag verkligen att jag skulle ha mina föräldrar närmare än de 110 milen som ligger emellan oss  

Lyckades med nöd och näppe få till en liten ändring i torsdagens pass, men jag blev inte populär och jag som inte gillar att vara till besvär.  

Idag har vi, i mitt tycke haft årets första riktiga vårdag. Ett kännetecken är att jag klarar mig på promenaden UTAN mina älskade täckbyxor.

Inför hundpromenad två var jag till och med tvungen att skala av mig långkalsongerna och då mina vänner då är det varmt  

Men snabbt ändrades vädersituationen och på väg hem från Kalix så regnade det istället.

Vinter adjö, hej då all snö.

Någon som kan säga mig när man får återuppta promenaderna med hunden efter kastrering? Jag glömde så klart att fråga detta och i hemgångspappret står inget alls av värde. Måste försöka ringa dit imorgon och få besked.

Kan konstatera att den här hunden verkligen BEHÖVER sin dagliga promenad för att vara dräglig inomhus. Just nu är han en liten pestapa som bland annat driver oss till vansinne med sin tratt, som tar i precis överallt. Honom bekommer den överhuvudtaget inte.

Titt som tätt är han fram och gapskäller en sovande Fanny rakt i örat. Naturligtvis får han det gensvar han är ute efter. Fanny blir irriterad och säger ifrån och så är det i full gång.

Måste imorgon åka och inhandla en reservtratt för denna lär knappast hålla i de tänkta 10 dagarna.

Alba och husse har ännu inte gett sig av till Finland. Imorgon är det dags för nytt blodprov och på tisdag kommer det svarsresultatet. Han har i alla fall förberett avresan genom att inhandlat det viktigaste, nämligen färdkosten som består av:

Jepp, ni ser rätt. 1,7 kg godis. Då ska ni veta att jag inte ätit godis på snart två år så detta är helt för hans egen konsumtion.

Det har ju kommit en vispgrädde smaksatt med choklad så idag överraskade jag sambo med en riktig chokladsemla.  

  Semla med chokladvispgrädde.

Gott, var hans omdöme. Men semla med vanlig, hederlig vispgrädde är godare. Vilket jag inte betvivlar en endaste sekund.

Trevlig kväll.

Har imorse varit och avslutat träningsveckan på gymmet. Knöt ihop säcken med 5 km löp, vilket lägger distansen till totalt två mil denna vecka. 

Dagens träning i övrigt blev ett stresspass eftersom jag ville hem till den trattförsedda Piraffen. 

Han är ju så infernaliskt duktig på att krångla sig ur saker och ting så jag är lite bekymrad över att han ska lyckas bryta sig ur tratten. Men än hade han inte lyckats. Dock skrämmer han nästan livet ur stackars Fanny när han banar väg mellan stolsbenen med hjälp av tratten. Fram ska han ovasett något tar i eller är i vägen.

Klockan 6.45 i går morse hoppade alltså jag och Affe i bilen och begav oss mot djursjukhuset och den stundande kastreringen.

En vansinngt vild och galen Affe som vanligt och veterinären sa lite försynt, "om han varit människa hade man kunnat ana någon bokstav". - O ja svarade jag, MÅNGA BOKSTÄVER. Jag har av en vän fått förslaget ÄL på bokstäverna: Älskar Livet och har själv lagt till IFF (ÄLIFF) Älskar Livet I Full Fart. Det är min Affe det  

Hans invägning var en aning problematisk då myror i baken gjorde det svårt att få fram en fast vikt. 6.8 kg blev i alla fall slutresultatet och gissa om jag blev paff. Trodde faktiskt att han vägde mer. Men det är klart, dagliga promenader och större rörelse yta inomhus sätter ju sina spår. Lite för tunn är han just nu men få se hur han kommer att lägga på sig efter kastreringen.

Nästa problematiska dilemma var lyssna på hjärtat. Efter tiotusentals Affepussar gav veterinären upp med orden – det låter i alla fall snabbt.  

Affe traskade glatt i väg med veterinären utan att så mycket titta efter matte, vilket jag tycker är så skönt. Tänk om det skulle vara så hemma också.

Fick direktiv att hämta honom kl 16 vilket innebar en heldag i Luleå. Jag hade hoppats på att få hämta honom vid 13, suck.

Var så klart tvungen att börja med fika (annars orkar man inte slösa pengar) Detta är något jag överhuvudtaget inte kunnat tänka mig att göra på egenhand för bara några år sedan (och då menar jag fikat, slösa har jag alltid kunnat oavsett sällskap eller ej) Jag tror att jag kanske upplevde det som en obekväm och lite pinsam situation att sitta där själv, super fånigt!

Men det var då, inte nu längre, nej då. I dag har jag lärt mig att uppskatta mitt eget sällskap   He he, vad egocentriskt det där lät då. Vad jag menar är att jag inte har några problem att sitta själv och avnjuta mitt fika i godan ro, titta på folk och kanske surfa lite med mobilen, it works helt enkelt.

Mitt fika, en wrap med kycklinggojs, kaffe latte och en gigantisk blåbärsmuffins

Blev inte så mycket till shopping eftersom det var urplockat och dåligt med storlekar. Dessutom är vårkläderna på intågande och vem vill klä sig i pastellfärger och kort, kort när det är flera meter höga snödrivor utomhus, inte jag iallafall.

Dagen rann i väg och plötsligt var det dags att hämta lilleman. En glad men lite vinglig lilleman. Allt hade gått bra så nu är han nötlös, trattförsedd och lite moloken. Metacam i en vecka framöver är det som gäller.

Lite tjatiga bilder på Fanny och Affen, kanske. Men varje gång jag ser dem så här nära slår mitt hjärta frivolter av lycka och jag måste bara föreviga tillfället. Så stort och betydelsefullt är det alltså för mig.

Fanny och Affe  

Här nedan är en bild på min masstillverkning av mackor (blev nog 18 stycken) till våra övernattningsgäster. Som ni ser individuellt inplastade och försedda med "innehållsdeklaration" Ordning och reda   Jag hann dessvärre inte träffa gästerna, jag sov när de kom och de sov igår när jag åkte men mackorna hade fått godkänt. 

Ha en riktigt trevlig helg. 

Idag blidde det en ”duo promenad” med hundarna, dvs jag gick med båda samtidigt. Jag orkade helt enkelt inte gå två svängar.

Nog är mitt tålamod betydligt bättre nu än tidigare men jag kan bli nästan skogstokig på lilla Aff-Piraff som med jämna mellanrum utför regelrätta busanfall mot syster Fanny. Hysteriskt roligt tycker Affe medan matte och Fanny är mindre roade.

Anledningen till min ”promenadlathet” beror på att jag gjorde 10 km på löpbandet imorse (igen  ) och putsade ytte pytte lite på tiden. Men bara med dryga 40 sekunder så det är ju inte mycket att skryta om.

Som totalt oviktigt vetande kan jag rapportera att jag springer de sista 5 km betydligt snabbare än de 5 första och kör en riktig spurt i princip den sista kilometern innan mål. Så kanske jag borde fundera på att förlänga sträckan lite. Ork verkar ju ändå finnas även om jag är rätt mör efter de 10.

Igår var det baddags av Affe inför den stundande kastreringen. Djursjukhuset hade inga krav på att badet skulle ske i Descutan så nu luktar han istället gottigotti av ett hutlöst dyrt hundschampo matte investerat i. Fast egentligen föredrar jag nog när hunden luktar hund, i lagom dos då  

Långväga gäster väntas anlända till oss under kvällen. Detta efter att ha genomfört en liten nätt bilresa från Skövde, allt för att hämta ett stycke Jämthund. Då kan man verkligen säga att intresse finns.

Nu ska jag knåpa ihop lite färdiga mackor som jag tänkte bjuda på. Dessa modeller hade jag tänkt tillreda: Modell 1, grillad kyckling, tomat, sallad, gurka och mangoraja dressing. Modell 2, Gravad lax, sallad och klick skagenröra. Modell 3, hederlig ost och skinkmacka med tomat, sallad och gurka Modell 4, salami, ost, tomat och gurka . Eller också går jag helt enkelt på sambos förslag, citat ”äsch, det finns ju falukorv i kylen, duger väl”  

Sambo är förövrigt i parningssvängen igen. Inte sambo själv då, kanske jag skulle förtydliga    Det gäller så klart vår jämttik Alba och vad som är tänkt att bli hennes sista kull.

Sambo är extremt noga vad han parar med, vilket innebär att han länge och väl studerat och analyserat  lämpliga hanar, deras resultat, mentalitet, utseende och så klart tidigare avkommor och deras framgångar. Denna gång för det honom till Finland. En resa på dryga 50 mil (enkel väg) ner i landet.

För att veta när det är dags får Alba lämna lite blod på analys (för att se när hon är mest mottaglig) Än så länge var det önskade värdet lågt men detta värde kan snabbt stiga så sambo är mer eller mindre i startgroparna för avfärd.

Affen hade brutit sig ut idag igen men mötte mig inte i dörren den här gången. Istället hördes det prassel, prassel från hallen, där han hittat en hundmatssäck, som han som bäst försökte bryta sig in i. Lite plast från säcken hade han fått lös men jag tror inte han hunnit få i sig något foder. Inte ens Alcatraz skulle kunna hindra den här hunden från att rymma, suck.

Ha det..

Nu blir det så där lite personligt igen.

Det har varit många tunga månader, det vet ni redan. För att vara exakt har det varit 14 stycken utav dem, i stort sett i en enda följd.

Den här omgången i mitt liv har verkligen lärt mig att ta vara på de små glädjeämnena.

Det som gjort mig absolut mest rädd under den här perioden var när jag kände att hundintresset helt höll på att ge vika. Jag var så upp över öronen less och inte hade jag väl någonsin kunnat ana att jag skulle komma till den punkten i mitt liv då jag övervägde att helt lägga hundintresset på hyllan.

Jag kände ingen glädje och ingen tillfredställelse. Jag var irriterad och upplevde bara en massa måsten i och omkring mina fyrbeningar. Allt jag gjorde med dem gjorde jag för att jag måste, inte för att jag ville. Låter förskräckligt jag vet. I era ögon verkar jag säkert som förfärlig människa, vilket jag definitivt känt mig som också  

Men jag kan lova er att det absolut inte gått någon nöd på mina hundar. De har fått sitt, varje dag men av en rätt glädjelös matte, vilket de säkert pejlat av.

Kanske tur att inte Emil funnits här, för han var verkligen min (humörs)spegel och jag vågar knappt tänka på hur han hade burit sig åt i denna situation.

Men nu har någonting hänt, oj börjar nästan gråta bara jag tänker på det. För var dag som går blir det bättre och bättre   Nu börjar det bli roligt och det känns inte längre jobbigt att ha hund. Helt plötsligt blev det omöjligt att tänka sig ett liv utan hund, mina hundar.

Anar att mycket av de nya glada känslorna och motivationen beror på att jag äntligen vågar hoppas på en framtid för Affen. Jag har nog omedvetet hållit en distans till honom och inte velat fästa mig allt för mycket, vilket man gör ändå, så klart. Men det är inget som gynnar ens väl och ve.

Nu känner jag verkligen hur det kliar i fingrarna och lusten att ”forma” Affe har infunnit sig, för första gången sedan före hans skada.

Han är envis som synden men definitivt formbar och gillar att arbeta för sin belöning. 

Så nu är det dags att skifta böckerna i bokhyllan. Undan ställer jag nu böckerna om aggressions problem och rehabilitering och plockar istället fram dem om lydnad, spår och klickerträning

Jag är alltid rädd för bakslag (upp som en sol och ner som en pannkaka) men har nog äntligen insett att kommer bakslaget så kommer det. Bättre då att passa på och njuta av framgången, glädjen och lyckan medan den varar och i så fall ta sorgen sedan, om den nu kommer  

Med dessa ord lämnar jag er och beger mig mot Ica och dagens arbetspass. Ska bara träna lite med Affen först   Fanny har fått sitt på promenaden då vi tränat handteckenkommandon och inkallning.

Ha en bra onsdag.

Jag kan lova att Affe hade en riktig kanonfödelsedag igår. Matte var dock inte riktigt lika nöjd med dagen och firandet kom av sig.

När jag kom hem från jobbet möttes jag nämligen av en lös Affe. - Hej Matte vad kul att du också kommer hem.

Han har med sin terrierträskalle pressat undan gallret, likt en buffel, precis lagom mycket för att han ska kunna ta sig ut.

Ungefär tre timmar har han (i värsta fall) haft på sig att röja runt, i princip i hela huset. Sist han var helt lös, någon gång i somras, hade han lyckats tugga av modemsladdar och lite annat smått och gott.

Men igår var allt orört till och med strumporna och en vante (hög valuta) hade fått ligga där de låg, så kanske att han inte varit lös så länge och kanske han inte hunnit hoppa upp och ner i soffan, min största skräck eftersom hela Affeprojektet startade med en elak frambenshälta, mest troligt orsakad av ett vansinneshopp från en sten.

Sträckningar kan ta gräsligt lång tid på sig att läka ut och har en obehaglig förmåga att ”gå upp igen” ytterst lätt. Därför vill jag ju så klart undvika hopp i det längsta.

Insåg tyvärr under kvällens gång att han HAR varit uppe i soffan och som extra bonus har han vandrat på fönsterbrädan   Hur jag vet det? Jo, förstår ni, det är tydliga bevis på fönsterrutan. Det ser ut som man gnidit lypsyl på glaset. Jag förstår att det säkert låter hysteriskt lustigt men tro mig, jag såg inget roligt alls i det hela, inte just då i alla fall.

Till saken hör att jag just igår, efter en lång tids velande hit och dit ringt och bokat tid för kastrering. Jag har inte velat göra det tidigare eftersom det varit så osäkert med hans framtid.

Jag har ju sedan länge fattat ett beslut att om han blir halt igen, då kommer vi inte att fortsätta kämpa längre. Igår kändes det plötsligt som allt ställdes på sin spets.

Hela natten har jag gruvat mig för morgonen eftersom hältorna synts bäst efter vila. Klockan 05.30 klev jag upp, ingen mening med att vända och vrida sig längre.

Släppte ut honom och vad jag kan se så haltar han inte. Han var inte sugen att gå på promenad idag men då var det också nästan 19 minus grader. Så jag hoppas att det berodde på kylan.

Jag försöker göra mitt bästa och sluta analysera så mycket. Men varje gång jag tittar på honom observerar jag hans ben och inne i min hjärna pågår en ständig monolog: Går han inte lite stelt med bakbenen, är han inte lite halt på vänster fram, nu vispar han med bakbenet, undrar om han har ont?

Jag utmanar mig själv nästan varje dag nu och släpper på spärrarna mer och mer, vilket gör att han är mycket mera (och framför allt lyckligare) hund nu än vad han var för tre veckor sedan. Hade planerat att ge honom ännu större yta till helgen men nykastrerad och med tratt på, får det nog vänta lite.

Nu åker jag strax och jobbar, gissa om jag kilat fast gallret ordentligt  

HIPP HIPP HURRA HIPP HIPP HURRA HIPP HIPP HURRA HIPP HIPP HURRA HIPP

DET ÄR JU AFFES FÖDELSEDAG IDAG   

Allas vår Affen-Piraffen blir idag hela 1 år gammal.

Skulle någon kunna få honom att förstå det vore jag tacksam. Mitt lilla busfrö beter sig fortfarande i mångt och mycket som en ytterst liten valp. En liten korvbakelse var till vovvarna nalkas när jag kommer från jobbet ikväll.

Någon dyster, grå    och tung dag i höstas trodde jag faktiskt inte att han skulle få uppleva sin 1 års dag. Vad glad jag är att jag trodde fel. Hur framtiden blir vet vi inte ännu. Men just nu verkar det ganska lovande och det är allt jag behöver idags läget.

Förmiddagen idag har rullat på i ett rasande tempo. Åkte och tränade kl 6 och det blev ett bra pass med 15 min på steppen som uppvärmning, 5 km löp på bandet i bra fart samt några hyfsade set styrka. Därefter efter hem och promma 30 min i raskt tempo med Fanny och sedan samma sträcka med Affe. Dusch och frukost därefter. Nu känns det gott i kropp och själ och klockan 13.30 bär det av mot Ica och dagens arbetspass.

Magen verkar äntligen ge med sig och mår mycket bättre idag. Men nu måste jag vara extra snäll mot den.

Ha en bra måndag.

Idag är jag ledig och solen skiner   hurra. Det gjorde den igår med men då tillbringade jag hela dagen på Ica. Hann i allfall få en liten ranson med sol på morgonpromenaden med Affe.

Vi hade en väldigt lugn dag på jobbet (tråkigt) Det märktes tydligt att folk var ute och tog tillvara på finvädret. Ute på isen hade det varit proppat med folk som pimplade, åkte skidor och bara gottade sig i solens strålar.

Vår brevbärare stannade igår till längs vägen, där jag gick med Affe och surrade lite. -Är det ”bitaren? "  (det var hans namn på Emil) frågade han och tittade på Affe som höll på att hoppa ur skinnet av lycka av att träffa en ny människa, inga reservationer över huvudtaget  

I början när jag fick Affe var jag väldigt orolig och letade efter aggressionstecken (en skada från Emil tiden) Detta är något jag helt lagt på hyllan idag. Det finns inget ont i den här hunden, han är god som guld och bara rakt igenom snäll. Men envis he he. Och hade han fått hade han definitivt hoppat in i bilen och följt med vår brevbärare.

Fanny har också insett att han inte är en Emil och vågar fritt röra sig i huset och omkring honom vilket hon inte vågade med Emil.

Vi är vänner. 

Första dagen idag som magen känns något bättre, pust. Undrar om det har att göra med att jag gått över till att pimpla Verum istället för A-fil. Gårdagens middagsval gjorde tyvärr att jag stod med huvudet i toastolen, magen slog total bakut och jag var som en darrig trasa efteråt.

Jag hatar att ha magkatarr   Förutom att det naturligtvis gör ont så svullnar jag upp i kroppen av magmedicinen och ett konstant småätade får mig att känna mig som en övergödd ko samt att magen blir som en spärrballong, en väldigt gravid i 9 månaden look alike.

Har varit och gjort Ikea nu på förmiddagen och fyndade. Har länge letat efter en stor matta i ryamattsmodell med kort lugg.

Dessa mattor är snygga, döljer hundhår och är bra halkskydd för Piraffen.

Men de flesta är 190 * 135 vilket är för pluttigt. Men idag på fyndavdelningen hittade jag en just sådan matta men i storleken 200 * 300 och i rätt färg, dessutom till halva priset  

Att få in den i bilen var ett intressant projekt. Som extra krydda låg det fyra skitiga däck baktill som definitivt inte underlättade inpackningen.

Jag är helt övertygad om att de i någon bil satt en obehaglig karl och skrattade gott åt mina försök att baxa in den otympliga mattan i bilen. Men skam den som ger sig och in kom den.

Nu väntar jag och Fanny att husse ska komma från jobbet så vi kan gå ut och promenera.