Jag sitter och dricker kaffe   vilket jag inte ska med tanke på min mage som inte alls, i sitt nuvarande tillstånd är förtjust i denna dryck. Är huvudet dumt  får magen lida.

Annars känns det rätt bra just nu. Hade inte tänkt träna alls den här veckan men tillfälle gavs imorse så jag passade på. 

5 km på bandet blev det och lite styrka. Men det onda i magen påverkar hela mig så det var tungt. Men nu efteråt är det såklart skönt.

En Affepromenad borde stå på schemat men det har kommit massor med snö under natten och det snöar fortfarande som bara den, vilket gör att det känns mindre lockande. Kanske inspirationen infinner sig lite senare. Tid finns i alla fall eftersom jag börjar jobba först klockan 15.

Funderar på att anmäla Fanny till Gammelstads Biggest loser. Fick ett erbjudande från djursjukhuset där man kunde anmäla intresse till ett viktminskning projekt som sträcker sig över 4 månader. Projektet innehåller veterinärbesök, rådgivning, kontroller och föreläsningar.

Kanske ska tillägga att projektet inte kallas Biggest loser, det är helt min egen tolkning.

Fanny är inte jättetjock men lite för rund i mitt tycke. Jag skyller detta helhjärtat på husse som inte kan låta bli att mata henne med diverse godsaker. Den kalla vintern som lett till brist på promenader är ju också såklart en bidragande faktor. Men främst är det husse   

Apropå djursjukhuset så kan ni som har tidningen Hundsport i senaste numret läsa en artikel om superduktiga Inger på Gammelstads rehabavdelning. Inger är ju en av dem som haft väldigt mycket med Affen att göra och som jag har helhjärtat förtroende för. Kul att hon blir lite extra uppmärksammad.

Hundarna är ensamma tillsammans på heltid nu, så att säga. Onsdagen blev ett maratonpass men vad vi kan se har allt gått bra. Funderar bara på om Fanny börjar få skavsår i öronen på grund av hans skällande men hon uppvisar inga stresstecken i alla fall.

Affes egen variant av att "dra täcket över huvudet" 

Idag fick de tugga ben ihop, på varsitt ben såklart, och det var inga bekymmer. Fanny sa dock ifrån när Affe blev för närgången och morrade som en gammal jänkare. Affe fattade vinken och gick där ifrån. Hundvett har han helt klart.

Hade honom lös en längre stund igår och fina kontakten håller i sig.  Halkar han efter skuttar han ikapp och placerar sig i position igen. När kopplet kommer på, ökar han omgående tempot och går framför. Skumma jycke.

Kan berätta att sambo igår utsatte sig för en prövning som nästan får min mage att gråta bara jag tänker på det.

Ett matställe på finska sidan serverar en hiskeligt chilistark pizza. Habanero anses av många vara den starkaste chilisorten i världen och detta var då huvudinnehållet på pizzan.

Efter första tuggorna får man tydligen hicka, vilket ska vara någon slags försvarsmekanism. Ungefär halva hade han väl lyckats klämma i sig innan det var stopp. Resultatet av detta då? Många, många toabesök under resten av dagen. Här kan man verkligen säga att är huvudet dumt….. Pizzan i sig ser inte ens god ut.

En pizza Habanero, urk.

Tvi, tvi, tvi vad det ska snöa.

Ha en trevlig fredag.

Ett litet förtydligande. Det här med min rädsla för att släppa ihop hundarna har inte haft att göra med att jag varit orolig för att de inte ska komma överens. Rädslan har väl snarare varit den motsatta, att de kommer för bra överens och det blir en massa bus och spring, vilket är dåligt för lill-Affens ben.

Affe-specialitet, att ligga under utdragna lådor 

Trodde nog och framförallt hoppades jag väl att släppa ihop hundarna skulle vara en slags ”QUICK FIX” på Piraffens ovilja att vara ensam. Pyttipanna, säger jag bara.

Satte datorn på inspelning och spände på mig skidorna. Blev en kort tur och jag hörde honom på långt håll när jag gled tillbaka in på gården, voff, VOFF, VOOOOOFFF.

Lite spännande skulle det bli att se om han försökt dra igång Fanny på bus och om han kört race i köket. Men det får jag aldrig veta eftersom inspelningen, i vanlig ordning misslyckats. Hur många tecken behöver jag egentligen på att det är bättre att inte veta.

Hade honom lös på morgonpromenaden igen och det är så lustigt, han går nämligen ”finare” utan koppel än med. Tror dock inte att polletten riktigt fallit ner att han är fri och kan kuta bäst han vill. Men jag är så klart jättenöjd och belönar det duktiga beteendet, att gå vid mattes sida och ta kontakt.

Fotona är allihop tagna under morgonpromenaden, inom loppet av en timme. Fascinerande hur snabbt himlen ändrar sig.

Ha en bra måndag, fast det är ju faktiskt redan onsdag, jag vet. Men eftersom det är veckans första arbetsdag för mig så är det måndags-feeling.

Funderar i mitt stilla sinne varför i hela friden jag inte släppt ihop hundarna tidigare, det går ju så bra  

Igår var de tillsammans hela dagen och antalet busutfall Affe gjorde var minimalt. Visserligen var och är de ordentligt trötta av rejäla promenader. Promenaderna gör även matte trött. Matte som hade planerat in en skidtur till senare idag, just nu känns det högst tveksamt om det åket blir av.

Gårdagens tur blev på nästan två timmar och det var så härligt, bra glid framåt hade jag också, för en gångs skull och inte ramlade jag en endaste gång. Funderar lite på skidtur vs. gym och undrar om de möjligtvis kan ersätta varandra? Det känns ju så mycket trevligare ute i friska luften istället för instängd på svettigt gym.

Det enda smolket i bägaren just nu är att min mage totalhavererat. Den elaka och onda magkatarren har hittat sin väg tillbaka Nu är det riktigt aj, aj och jag måste åka till staden och inhandla a-fil och annan snäll mat för att försöka blidka magen.

Åter till hundarna. Jag tycker Affe är helt annorlunda nu, han är liksom lugnare på något sätt och Fanny-fixeringen har släppt näst intill helt. Hon kan ligga i ena delen i köket och han går och lägger sig i sin bur i andra delen av köket, helt perfekt.

Men ett litet tjuvnyp fick han sig nog allt i dag. Jag var i pannrummet och vovvarna ensamma i köket. Plötsligt hördes en arg Fanny och pip, pip från Piraffen. Efter det har han knappt bevärdigat henne med en blick. Mycket bra att hon säger ifrån och framför allt bra att han lägger av.

Tänkte jag skulle lämna vovvarna tillsammans i köket när jag åker till stan och funderar på att spela in förloppet. Vill gärna se hur Fanny agerar när matte inte är hemma och styr upp saker och ting. Är så klart livrädd att det kan bli terrier-race (väldigt dåligt för Affens ben) men samtidigt vill jag inte sära på dem, nu när det gått så bra. Friskt vågat…

Apropå friskt vågat. Vet ni vad jag gjorde på morgonpromenaden med Affe? Jag släppte lös honom! Jepp! Bara en kort stund, för att se hur han reagerade. Först fattade han inte att han var lös men sen, jisses vilken speed det blev. Matte avancerar minsann i raketfart helt plötsligt.

Undrar just om min onda mage klarar av några semlor idag, fettisdag som det är.

Just precis nu när jag skriver denna mening ligger mina vovvar och sover på golvet med knappt 30 cm mellanrum, utan galler eller annat som särskiljer dem. Jag tror knappt det är sant.

Igår kväll beslöt jag helt plötsligt att det var dags att släppa ihop hundarna, bära eller brista. Vet inte om Fanny tyckte detta var så jätterolig födelsedagspresent men det krävs ju liksom att hon är delaktig.

Först var hon verkligen häxan surtant och Affe var mer eller mindre galen, jag var helt övertygad om att han skulle gå sönder i sina ben och vara halt idag. Men så roligt han hade och vad ivrig han var.

Han lärde sig rätt snabbt att Fannys bakdel var ett ställe man bör hålla sig ifrån om man vill ha nosen i behåll. Lilla fröken tinade upp efter en stund och var riktigt tillmötesgående, så underbart att se.

Målet för kvällen fick bli att han skulle kunna koppla av så pass att han lät henne ligga i fred i korgen. Här var jag emellertid tvungen att ingripa (vilket jag även fick göra tidigare när han blev alltför uppspelt och rasade omkring)

Jag placerade helt enkelt mig själv mellan Fanny, som låg i korgen och Affe och hindrade Affes varje försök att gå fram till Fanny. Det tog 5 minuter sedan la han sig bredvid, yes!  

Jag flyttade mig och naturligtvis försökte han igen, men jag var snabbt där och blockerade och han la sig på nytt. Lilla Fanny var helt totalt slut, Affe också och jag med för den delen.

Hade tänkt åka och träna imorse men jag var så orolig för Affes ben, så jag beslöt mig för att skjuta upp den eventuella vissheten lite till och slumrade vidare.

Men han var inte halt, hurra och han har dessutom sovit gott hela natten utan att knöla runt i sin korg som jag misstänker att han gör när han har det lite besvärligt i benet.

Nu är det ju bara att köra på stenhårt. Så efter morgonens promenadrunda (här väljer jag än så länge att gå med dem separat eftersom Fanny har befogenheten att vara lös och jag misstänker att Piraffen kan vara rätt sotis på denna rättighet) släppte jag ihop dem igen och den här gången var det betydligt enklare. Ni minns meningen jag inledde med? Så är det fortfarande och i ett vingslag blev det plötsligt så mycket roligare att ha hund igen. Hoppas, hoppas nu bara att hans ben håller.

Vet ni vad jag just upptäckte? Att jag kunde gå på toaletten utan att han följde efter och det mina vänner, det är verkligen stort, snudd på ett mirakel.

Jag är inte så mycket för horoskop och sådan prylar men i morgonens tidning stod det för vädurens tecken:

”Du har nu kraft och mod att ändra på ett och annat i din tillvaro – och sällan har så många faktorer samverkat till din fördel”

Och så känns det faktiskt nu, undrar om det finns något mer det är dags att ändra på.

Jag är ledig idag och befallde sambo som begav sig till staden att inhandla skidvalla. Siktar på att ta mig en liten runda senare idag, hoppas svärfar varit flitig och dragit upp ett spår.

så är det bara vi som HURRAR! Vår lilla Fanny fyller nämligen 8 år idag.

Att sväva är en av terrierns vanligaste gångarter 

Morgonen för hennes del har inletts med långpromenad spetsad med korvsök, hennes absoluta favoritsysselsättning. Nu ligger hon och myser i en solfläck. Lite senare ska hon och Affe få sig lite kalasmat. Jag antar att även leksakskorgen får komma fram och lufta sig lite grann.

Så här såg hon ut i begynnelsen, upphämtad av matte och husse i Enköping eller närmare bestämt Fjärdhundra.

   Söt som socker men vild som s_ _ _n

En liten pajas har hon alltid varit.

Kan detta vara bekvämt?

Numera en skäggig dam

Fanny och Emil, medan de ännu var vänner. 

      Hipp hipp hurra Fanny       

Ni som anser att en hund BARA är en HUND kan sluta läsa här.

Emil i Roslagens skärgård.

För mig är en hund inte bara ett djur med fyra ben och svans. Nej, för mig kan en hund vara den bästa och trognaste vän som någonsin funnits.

En fri och svävande Emil

Idag är det på pricken ett år sedan jag satte bort min Emil. Det absolut tyngsta och värsta jag genom lidit i hela mitt liv. Även om sista tidens händelser som drabbat mig och sambo varit fruktansvärda går det inte att jämföra med att behöva ta beslutet och leva med att man avlivar sina bästa, bästa vän. Jag har satt bort hundar tidigare men detta är bortom ord att beskriva.

En bebis Emil, ca 9 veckor gammal.

Jag minns dagen glasklart fram till en viss tidpunkt, sedan är det svart.

Det gör fortfarande ont och jag saknar honom varje dag. Någonting inom mig dog den dagen, någonting som aldrig kommer att bli riktigt helt igen. Samtidigt blir man lite starkare genom att man vet att man tar sig över, förbi och genom en sådan här händelse.  

En liten skrynkelskalle, grrrrr :)

En oförstående omgivnings klumpiga kommentarer sårade alldeles fruktansvärt i början – Men Jenny, det var ju faktiskt bara en hund. - Men det var väl lika bra, han var ju ändå så aggressiv, det måste ju har varit något fel på honom.

Man fick ofta känslan att man var tvungen att försvara och förklara sin sorg. Jag gick igenom så mycket med den hunden och fick förutom en hel massa kunskap och nya vänner, vara med om en makalös förvandling. Jag vet att ni som var med på vår resa håller med. Skogarna i Nikkala blir sig aldrig riktigt lika igen, utan Emils missnöjes serenad i hundburen under sin ivriga väntan på att spåret skulle ligga till sig.

Välförtjänt belöning.

Backpacker Emil.

Så min lilla änglahund, matte saknar dig så innerligt, jag saknar dig i spårskogen, i skidspåret, ute på isen, på promenaden, hemma i soffan, jag saknar dig överallt och hela tiden. Men jag tror nog att du har det bra där du är nu.

Tills vi ses igen, lilla Emil.....

Tror vi blåser bort, åtminstone är det nog viss risk att taket inte finns kvar när jag kommer hem från dagens arbetspass. Plusgrader samt sol har vi och det snöar inte, kan inte vara annat än nöjd.

Men att promenera med Affe när det blåser smådjävlar är inte roligt. Ni vet sådana där små tunna skal från björkstammarna som inte väger någonting och som dansar omkring på marken och i luften när det blåser. De ska infångas, allihop enligt Affe som kastar sig hejdlöst framåt, bakåt, uppåt och neråt, helt galen.

Han lyckades med konststycket att smita idag (igen) och satte naturligtvis efter sitt virvlande objekt. Men kom tillbaka på första inkallningsförsöket, strålande.

Jag känner att jag börjar hitta tillbaka till gamla gängor igen, att jag mer och mer börjar bli mig själv, att det finns lite mer driv, motivation, effektivitet och ork.

Igår till exempel hade jag utbildning på förmiddagen som var tänkt att hålla på nästan fram till mitt ordinarie arbetspass. Men kursen slutade tidigare och snabbt som ögat styrde kosan hemåt och hann där igenom gå på promenad med båda vovvarna, innan det var dags att åter åka tillbaka till staden och arbeta. Effektivt och välgörande för både mig och vovvarna, som annars skulle ha fått en promenadfri dag. Detta hade jag inte mäktat med för kanske 1 månad sedan.

På väg in till jobbet igår fick jag syn på denna vovve (fotot nedanför), ser lite uppkäftigt ut när lilla strunten ligger på instrumentpaneler och kikar. Tjuvfotat, såklart och jag var en aningen nervös att bli ertappad av ägaren   

Vakthund?

Nu mot work och dagens pass. Vi får tydligen besök av allra högsta hönsen inom Ica idag, kanske man skulle ta på sig en ofläckad mundering.

Pallrade mig iväg till gymmet imorse, jajamensan   och idag skulle jag köra styrka eftersom jag inte orkade det igår.

Började toppen, jag kom inte in. Hata, hata när man hyvlar kortet 1000 gånger och gröna lampan inte lyser. Trava runt, prova innerdörren, samma sak där, gå tillbaka, leta reda på vaktmästare. ARG. Kom in efter många om och men med upptäckten att jag inte orkade någonting överhuvudtaget. Kroppen kändes som en slak, slibbig daggmask. Inte så farligt med träningsvärk men utpumpad. Nu blir det två vilodagar.

Tänk att det redan är första mars, vad fort tiden går och vad härligt det är när det är just både tidigare och längre, man blir automatiskt lite piggare och gladare känns det som.

Minns ni Baileys kladdkakan, den med kanderade pistagenötter och chokladglasyr? Tänkte bara tala om att den var snuskigt god. Till och med sambo som annars säger varken bu eller bä när det kommer till mina bakverk skickade idag ett sms (när jag befann mig på Ica) där han berömde kakan.

Har vid något tillfälle beklagat mig angående den bristfälliga feedbacken till ovannämnda person och fått följande till svar: Skulle det inte vara gott, skulle jag ju inte äta, eller hur? Förvisso, men lite konstruktiv kritik är ju alltid önskvärt.